Svenska studenter kan inte använda språket korrekt. Det visar en aktuell undersökning från Lunds universitet, gjord av Gunlög Josefsson, professor i svenska vid Språk- och litteraturcentrum, och Sara Santesson, studierektor och universitetsadjunkt vid Institutionen för kommunikation och medier.
De har undersökt skrivförmågan hos nybörjarstudenter på de humanistiska och teologiska fakulteterna. Enligt Josefsson och Santesson har så många som en femtedel så stora brister att det stöd som finns att tillgå inom ramen för utbildningen inte förväntas räcka till. I en debattartikel i SvD (4/10) beskriver de hur det bland studenternas texter till och med fanns sådana som helt saknade korrekta meningar.
Resultaten är chockerande. Samtidigt är debatten om studenternas låga förkunskaper långt ifrån ny. 2013 larmade till exempel åtta universitetslärare i historia från Uppsala universitet om studenternas låga språkförståelse. I en debattartikel i UNT (2/1) skrev de: ”Orsaken till att vi nu väljer att gå ut i offentligheten med ett veritabelt nödrop är att studenterna inte längre har det redskap som är nödvändigt för att över huvud taget kunna ta till sig humanistisk vetenskap: språket”.
Universitetslärarna vittnade om unga människor som inte klarar av att läsa kurslitteraturen, inte förstår tentafrågorna, inte kan föra abstrakta resonemang eller uttrycka sig i skrift. De pekade på att allt fler studenter har ett begränsat ordförråd och svårigheter att förstå sammanhang. Detta hänger ihop med att elever har allt för lite läs- och skrivträning med sig i bagaget när de lämnar gymnasiet.
Hösten 2013 sände Sveriges radios Kaliber en intervju med humanekologen Ebba Lisberg vid Malmö högskola. Även hon är oroad. Enligt Lisberg låg vissa högskolestudenter på en 13-årings nivå när det gällde att läsa och skriva, och det hände att hon som lärare hade svårt att förstå studenternas texter.
Det går alltså att slå fast att det under relativt lång tid tagits in studenter vid svenska högskolor och universitet som saknar de grundläggande förkunskaper som behövs för att klara av högre studier. Inget eller mycket litet tycks dessutom göras för att förändra detta. I stället fortsätter utvecklingen åt fel håll.
Så sent som i somras lade Helene Hellmark Knutsson (S), minister för högre utbildning och forskning, fram ett förslag om att ”högskolan måste anpassa undervisningen så att fler klarar att fullfölja sin utbildning”. Men det kan aldrig vara ett universitets roll att lära ut svenskkunskaper på gymnasie- eller högstadienivå. Att för skattebetalarnas pengar försöka baxa så många som möjligt genom högre utbildning till priset av sjunkande kvalitet, är att göra hela samhället en björntjänst.
Den som inte kan använda språket korrekt ska helt enkelt inte antas till högre studier. Förmår inte gymnasieskolan sätta betyg som motsvarar studenternas verkliga kunskapsnivåer är det enda rimliga att under en period komplettera antagningen med språkliga tester.
