Är Rörelsen i kris? ”Nu får det vara nog. Nu är måttet rågat.” Två medelålders, skäggprydda s- riksdagsmän står i riksdagskorridoren framför Aktuellts TV-kamera och deklarerar att de nu startat en motrörelse i rörelsen. En kraftfull U-sväng åt väster anbefalls. ”Vi känner inte igen vårt parti. Den nu instundande s-politiken är ett svek mot allt vad Rörelsen säger sig stå för.” De är ilskna och de är många – politiker, debattörer och gräsrötter. Reformisterna har bildats. Deras retorik är klassisk vänsterpolitik. De breda massorna måste få mer välfärd och pengarna till detta finns att hämta hos de rika.
I en tid av ökande klyftor, social oro i växande klanstyrda förortsområden och en gryende insikt om det globala miljöhotet är socialismen förvisso inte den enda ideologi som krisar och är i behov av att reformeras. Men den som inte längre gillar sitt parti kan väl gå till ett annat?
Kanske en rimlig tanke, men inte så enkel som den låter, allra minst för S. Är man född socialdemokrat skall man också dö som en sådan. Man sviker inte Rörelsen. Man röstar S även om partiledaren är en häst, som någon god socialdemokrat uttryckte saken för länge sedan. Den alltid lika politiskt missnöjde debattören Göran Greider kan få stå som exempel. Den gamla klasskampstanken är ännu stark hos en del. Politik och religion är inte samma sak, men tänkesättet påminner ändå något om den religiöse i kyrkbänken som måhända är skeptisk till det mesta kyrkan står för idag men som trots det har svårt att skiljas från sitt samfund. Tron, liksom ibland även politiken, kan ha en djupare existentiell botten.
Därför tror jag svaret på min inledande fråga blir - nej. För socialdemokratin är maktinnehavet det centrala och ideologerna kan lugnt sova vidare om än på höger sida. De är ofarliga. Låt dem skjuta några hål i taket bara. Reformisternas ilska till trots kommer det nog att fungera och lunka på ännu en fyraårsperiod.
Sture Boström
Uddevalla