Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Kan de två bli ett? Jan Björklund (L) och Annie Lööf (C).

    Denna artikel ingår för dig som är kund.

    Bilda ett nytt liberalt parti i Sverige

    Argumenten lika giltiga som för fyrtio år sedan.

    Centern och Folkpartiet hade under flera år strävat efter att närma sig varandra. Siktet var inställt på att bli ett parti. Partiledarna Thorbjörn Fälldin och Gunnar Helén var båda inne på den linjen. Men 1973, när centermedlemmarna fick säga sitt, gick planen i kras.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på bohuslaningen.se

    Då, för över 40 år sen, var tiden inte mogen – nu borde den vara det. De skäl som då talade för en fusion är lika giltiga i dag. Dessutom har det tillkommit ytterligare ett tungt vägande skäl: Varken L eller C kan känna sig riktigt nöjda med den säkerhetsmariginal de har till fyraprocentsspärren.

    Svängningarna i opinionsläget tycks gå snabbare för varje år. Thorbjörn Fälldin blev 1971 centerns partiledare. Två år senare ledde han partiet till dess största valframgång någonsin. Den prestige det gav satsade han på att snabbt få C och Fp förenade. Men han måste ha varit förbluffande illa underrättad om stämningarna i de egna leden.

    I november 1973 – två månader efter succévalet – talade Fälldin inför ungdomsförbundets förtroenderåd och redovisade sina argument för en sammanslagning av centerpartiet och folkpartiet. Av de över 30 talare som sedan fanns på talarlistan gav ingen sitt stöd åt partiledarens planer.

    Stämningen var inte heller direkt hjärtlig när Fälldin någon dag senare mötte partiets förtroenderåd. Där togs ett beslut att utreda saken vidare. När fp-ledaren Helén fick veta det var han inte längre intresserad. Det fanns motstånd också i hans parti och han ville väl inte riskera att hamna i en centerpartistisk långbänk.

    Trots de uppenbara fördelar ett stort mittenparti med över 30 procent av väljarna bakom sig skulle ha inneburit blev sammanslagningen inte av. Förklaringen kan sammanfattas: 1950-talet låg för nära i tiden. 1951 bildades en koalitionsregering med socialdemokrater och bondeförbundare. Resultatet av följande års andrakammarval tydde på, att utan koalitionen hade det lika väl kunnat bli Bertil Ohlin som Tage Erlander som fått statsministerposten. Bitterheten var stor bland folkpartisterna. Den liberala pressens tunga artilleri riktades mot svikaren Gunnar Hedlund och hans parti. I våra trakter var den i andra sammanhang så fromme Waldemar Svensson i Ljungskile den kanske allra vassaste kritikern av koalitionen. Plötsligt hade de två partierna blivit varandras huvudmotståndare.

    Nu är det historia. Båda partierna har bytt namn och delvis väljarunderlag. Problemen med att smälta samman de två partierna borde vara små jämfört med de fördelar det kan ge. Så vad väntar de på?

    Holger Karlsson

    Vänersborg