Med hänvisning till min insändare den 8 oktober har det, inte oväntat, inte kommit något svar på de ställda frågorna. Genom Annie Lööfs (C) och Jan Björklunds (L) agerande har vi fått svar på några av frågorna. Bland annat hur centerledaren redan samtidigt som Ulf Kristersson fått talmannens uppdrag att sondera möjligheterna för ett borgerligt regerings- alternativ gav förslag på samarbete över blockgränserna. En av de väsentligaste anledningarna till att Kristersson måste ge upp sitt uppdrag. Ett annat svar som vi fått av C och L är att de inte accepterar valresultatet till riksdagen genom att på intet sätt låta SD, det tredje största partiet, i ett demokratiskt val, helt skall uteslutas och dess väljare skall betraktas som siffermässiga nollor. Är detta demokrati?
Det är dessutom märkligt att C och L efter sitt handlande fortfarande uttalar sig som om Alliansen finns, när de själva bidragit till dess desarmering.
Det är förståeligt om partier ej känner sig bekväma med ett ytterlighetsparti som SD. C och L vill tillsammans med framförallt S och MP se till att SD inte får något som helst inflytande. En synonym till detta ord är påverkan. SD har haft en indirekt stor påverkan i en central fråga, nämligen migrationspolitiken. Det går bra att som S, med flera års fördröjning, i stort kopiera SD:s politik men viktigt har det varit för Löfven att motivera sitt handlande i frågan med att regeringen förflyttat sig närmare den av EU-medlemmarna tillämpade. Det gäller att linda in sin politik då den måste förändras och inte ge SD sitt erkännande för innehållet.
För Sveriges väl skulle det säkert varit befrämjande om övriga partier åtminstone kunnat talas vid på ett städat sätt och utbyta åsikter. Det går på flera håll inom landsting och kommuner. SD:s framgång är en följd av regeringarnas tillkortakommanden och att över 1,1 miljoner väljare funnit deras politik bättre än andra partiers.
Skulle vi i de pågående regeringsförhandlingarna kunna tänka oss ett lappkast av C och L liknande det som skedde 1982 av den pragmatiske Olof Palme.
Socialdemokraterna tvingades då börja samarbeta med dåvarande VPK med sina djupa kommunistiska rötter och som då hade flitiga kontakter med såväl Ryssland som dåvarande Öst-Tyskland. Historiskt befinner vi oss före Berlinmurens fall men S har utnyttjat V som stödben för att kunna föra sin politik ända sedan dess. Ett förhållande som av medierna och också våra universitet och högskolor ogärna beskrivs under det att nazismens fasansfulla dåd beskrivs med förkärlek.
Sveriges kvarnar brukar mala långsamt. Om inte C och L omprövar sin illojalitet mot valresultatet får vi antingen vänta på en ny valomgång eller en ny mandatperiod med ett socialistiskt S-styre med Stefan Löfven som statsminister. Underligt, när han och regeringen nyligen avsatts. Allianspartierna hade med stöd av SD kunnat avsätta regeringen redan under den gångna mandatperioden men valde att tillämpa den döda decemberöverenskommelsen. När nu Allianspartierna får chansen att ta regeringsmakten missas den på grund av C och L:s agerande.
Lennart Svensson