Har samhällsklimatet blivit bättre sedan privatiseringspolitiken fått härska oinskränkt? Konkurrens i stället för samverkan råder nu inom alla områden: handel, skola, vård och omsorg, sport och transport och media hejar på med det ena tävlingsprogrammet om konst, mat, musik, dans med mera efter det andra med alltmer utstuderade dramaturgier för att fängsla tittare och lyssnare.
”Verklighetens folk” – det rationella – njuter med och applåderar de glamorösa vinnarna, som får lysa upp en tid med ikon-stjärnstatus medan förlorarna suddas ut och försvinner i anonymitet.
Till och med politiska debatter om allvarliga samhällsfrågor recenseras som matcher och man utser vinnare och förlorare – ett absurt negligerande av ämnenas dignitet och betydelse för samhället.
Konkurrens och tävlande som började som lek och tidsfördriv har urartat och blivit strid på allvar där ovänskap och hat och aggressioner, nätattacker får grogrund. Utvecklingen av de socialdarwinistiska tankarna (the survival of the fittest) har skapat en ideologi hos nyliberalerna, där frihet är lika med att välja och den som väljer fel får skylla sej själv.
Segraren i konkurrenssamhället kan ta för sig på bekostnad av förlorarna och allt större utanförskap blir följden. Vi ser ökade motsättningar, hat, aggression, minskad öppenhet och empati och ökande självmord,”ohälsa” – ett förmildrande ord för psykiska åkommor.
Dags för eftertanke nu när Homo Oeconomicus så totalt nedkämpat Homo Ludens (den lekande människan). Se på sporten – som omhuldas som helig och ges enorma utrymmen och resurser – och se följderna: huliganer, övergrepp, barn som pressas till att bli elitspelare, utslagning, fusk, doping, exkludering och ett enormt stort utanförskap bland unga som inte står pall för pressen att hela tiden jämföras och bedömas.
Var tog glädjen och lekfullheten inför våra fantastiska kroppars möjligheter vägen? Den som vi ser hos treåringar, som tävlar en stund på lek och sen hjälper varandra. Nu vet vi faktiskt bättre och det finns evidensbaserad forskning på detta och att ett samhälle med mer jämlikhet o samverkan ger gladare och friskare medborgare.
Det ligger en stor press på föräldrar och lärare i dag att pusha sina barn för elitplaceringar enligt de lockande ikonförebilderna och Pisa. Rädslan att bli på de förlorades sida är stor, begripligt nog.
Reklamen har gått fram med stormsteg och pushar till ökad konkurrism – varumärken, identitetsmarkörer, som även omfattar människohuden med tatueringar tillmäts stor betydelse.
Vi lever i en farlig utveckling och behöver positiv samverkan och tillit i stället för konkurrens som orsakar misstänksamhet och rädsla och det finns – tack och lov – även många kloka, klarögda, i alla åldrar som verkar i en ännu undertryckt motström, som förhoppningsvis växer i styrka.
Kerstin Holmer
Bärfendal