Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Behövde uppfylla förväntningar. Finansminister Gunnar Sträng och statsminister Tage Erlander. Bild: Björn Larsson Ask/TT

De stigande förväntningarnas missnöje

1950- och 60-talet var en tid med stigande välstånd för de flesta svenskar.

I många länder- inte bara i Sverige - pågår en "högersväng" i politiken. Den debatteras livligt och ges många förklaringar. För att vidga perspektivet går jag tillbaka i tiden ungefär ett halvsekel. Tage Erlander talade ofta om "de stigande förväntningarnas missnöje", något som politikerna hade svårt att hantera.

Efter andra världskriget hade vårt land en intakt industri, medan stora delar av övriga Europa låg i ruiner. Vi behövde – och fick – många invandrare för att möta efterfrågan på varor i våra grannländer. 1950- och 60-talet var en tid med stigande välstånd för de flesta svenskar. Att nästa generation skulle "få det bättre" än den föregående ansågs självklart.

Efter hand blev emellertid kravet på ständiga förbättringar till ett problem för Erlanders regering – därför detta berömda uttalande ovan. Det är en fras, som säger en hel del om stämningen i Sverige från ungefär 1970 och framåt. Det var visserligen ett problem men ändå ett "positivt" sådant, då framtidstron trots allt fanns kvar.

I dag däremot beror missnöjet inte på stigande förväntningar utan snarare på frånvaron av förväntningar. Det är nu ingalunda självklart att barnen ska få en högre levnadsstandard än föräldrarna. Samhället tycks ha gått i stå. Uttryck som "ökad jämlikhet" och "hela Sverige ska leva" ekar allt tommare liksom "lag och ordning" och "en jämlik skola".

Missnöjet började inte i fjol. Det har jäst länge och ökat allt efter som klyftan mellan folks vardagsverklighet och politikernas slitna retorik blivit bredare och djupare. Vart vänder sig då den frustrerade medborgaren? Jo, naturligtvis till det enda missnöjespartiet, det vill säga Sverigedemokraterna. som strax av de andra partierna förklaras i blockad, med andra ord mobbas ut från allt politiskt inflytande – i teorin, vill säga!

Den säregna politiska varieté, kallad sonderingar, som gav sina enahanda föreställningar i drygt fyra månader, blev ingen publiksuccé. Snarare ändade det hela i en västgötaklimax med en hybrid till regering, som delvis verkar vara i opposition mot sig själv.

Var och en ser ju, att hela den krampaktiga processen att få till någon form av regering har en enda orsak: de sju så kallade etablerade partiernas vägran att se verkligheten utan skygglappar och öronproppar.

Fortsätter partierna till vänster om SD låtsasleken kring elefanten i det politiska rummet, lär den svenska statsskutan få en besvärlig seglats de närmaste åren. Många debattörer klistrar etiketten "populister" på SD. Sådana verkar finnas både till höger och vänster. Vad ska man då kalla de sju, som  tycks fortsätta charaden kring den nu berömda elefanten? Den kan till exempel jämföras med HC Andersens saga "Kejsarens nya kläder" med avseende på likheter och olikheter.

Carl-Axel Backman