Efter sju sorger och åtta bedrövelser har vår gamla fina och ärorika skuta Sverige äntligen kommit iväg på sin nästan fyraåriga resa över ett mestadels oroligt hav. För skutans och oss passagerares bästa får man innerligt hoppas att det går bra, fast ”fan trót” som han sade, Rellingen.
Ty bland skepparens brokiga besättning finns många som säkert gärna vill sätta krokben för honom. Visserligen har han haft befälet över skutan de fyra föregående åren och innehar därmed en viss vana men denna resa verkar kunna bli något extra vad gäller besättningens uppträdande. Till exempel har han bakom sig från babord (vänster) en grupp ur besättningen som nafsar honom i hasorna och hotar med myteri om han försöker genomföra ett par för gruppen misshagliga förslag. Dessa förslag som vid förhandlingar med skepparen genomdrivits av en grupp medlöpare, ledda av ett par vilsna ur midskeppsbesättningen vilka inte från dag till dag tycks veta vilket ben de skall stå på och därmed ger ett intryck av stor tvehågsenhet. De har mestadels ödslat krut på att inte vilja ge en, i deras tycke nästintill pestsmittad grupp i besättningen, som ingen vill tala med, något om helst inflytande på skutan. Men detta gällde förstås inte när de ihop med andra och med hjälp av nämnda grupp avsatte de föregående fyra årens skeppare. Med mycket belåtna miner visade de då tydligt att det var helt okej att med denna hjälp ge skepparen sparken. Ändamålen helgar medlen heter det ju, så sant som det är sagt.
Men samme skeppare som de medverkade till att ge sparken sitter de nu nästan i knäet på när han börjat gira styrbord (höger). Ja underliga äro herrens vägar heter det ju, något som verkligen visar sig stämma bra in på vissa i skutan Sveriges besättning.
Månne skepparen klarar av att få skutan i hamn? Ja den som lever får se, han får det nog inte alltid så lätt.
Kjell E E Johansson
Herrestad