Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Bild: Karl af Geijerstam

Denna artikel ingår för dig som är kund.

Fullt av felaktigheter om skogsrapport

20 procent av skogsmiljöerna måste undantas från skogsbruk.

Replik till Joakim Broman:

Du läser nu en av dina fria artiklar på bohuslaningen.se

Under rubriken ”Fortsatta angrepp på äganderätt” gör Joakim Broman ett försök att referera och kritisera rapporten ”Skydda lagom – en ESO-rapport om miljömålet Levande skogar”, som jag har skrivit åt Expertgruppen för Studier i Offentlig ekonomi.

Innehållet i Bromans krönika avviker så kraftigt från vad som verkligen står i rapporten att det är uppenbart att han inte har läst den rapport han totalsågar. Det känns inte så vidare respektfullt mot läsarna.

Det rapporten i verkligheten handlar om är hur ett av de 15 (senare 16) miljömål riksdagen antog 1998 – ”Levande skogar” – kan nås på ett samhällsekonomiskt effektivt sätt (med vilket jag menar så små negativa effekter som möjligt på det möjliga virkesuttaget ur skogen).

Forskningen säger att miljömålet kräver att kring 20 procent av skogsmiljöerna undantas från skogsbruk. Hälften måste sparas i reservat, resten kan säkras i det brukade landskapet genom att anpassa skogsbruket.

I rapporten konstaterar jag att om vi dels lyckas etablera ett ekologiskt representativt och sammanlänkat reservatsnätverk, dels tillräckligt träffsäkert naturanpassar verksamheten på de brukade arealerna, kan effekterna på det möjliga, årliga virkesuttaget av att nå målet begränsas till 17-18 procent. Brister kvaliteten hos någon av parametrarna, stiger reservatsbehovet och ännu större virkesvolymer måste lämnas kvar, med potentiellt stora negativa effekter på möjligheterna att nyttja skogen för att ge råvaror, jobb och inkomster.

Redan idag lämnas 25 procent av tillväxten i skogen, varav drygt hälften på sådana marker som redan är skyddade i form av naturreservat, frivilliga avsättningar eller så kallade hänsynsytor. Även om denna andel skulle öka till de 17-18 procent som krävs för att miljömålet ska kunna nås, finns det således utrymme att öka virkesuttaget.

I ett räkneexempel, baserat på Skogsstyrelsens långtidsprognos SKA -15, visar jag att när miljömålet nås kommer det på de arealer som undantas avverkning att lagras in en bra bit över 1 miljard ton koldioxid. Broman tycks ryktesvägen ha fått för sig att jag beskriver denna inlagring som ett huvudmotiv för att undanta skog från aktivt brukande, men detta är fullständigt felaktigt, vilket Broman kommer att upptäcka om han gör sig besväret att läsa min rapport.

Den gigantiska koldioxidinlagringen inträffar som en bieffekt när miljömålet Levande skogar nås, men värdet på inlagringen är i en samhällsekonomisk kalkyl samtidigt minst lika stor som den kostnad det innebär att avstå från att ta ut 17-18 procent av den årliga virkestillväxten. Därav min slutsats att miljömålet Levande skogar kan nås utan samhällsekonomisk kostnad.

Rapporten behandlar dock överhuvudtaget inte alls det som är huvudtemat i Bromans artikel, dvs. om det från klimatsynpunkt generellt är bättre att låta skogen stå än att avverka den.

Den enskilt viktigaste åtgärden som, enligt min mening, behövs för att miljömålet ska kunna nås på ett sätt som minimerar påverkan på det möjliga virkesuttaget är att små och stora skogsägare behandlas på samma sätt när det gäller naturhänsyn. Skogsstyrelsen har visat att så som nuvarande lagstiftning tillämpas är kraven på naturhänsyn mer än 50 procent högre på små skogsägare än på stora. Om samma krav ställs på stora markägare som redan ställs på de små skulle det bli mycket lättare att klara miljömålet utan stora effekter på det möjliga virkesuttaget.

Magnus Nilsson, miljökonsult författare till ”Skydda lagom – en ESO-rapport om miljömålet Levande skogar”

SVAR DIREKT:

Magnus Nilsson undrar om jag läst hans rapport. Jag undrar om han läst min krönika. I rapporten anför Nilsson att värdet av koldioxidinlagringen i bevarad skog är så stor att det motsvarar det minskade virkesuttaget, och att miljömålet Levande skogar därför kan nås utan samhällsekonomisk kostnad. Till att börja med är detta är kraftigt ifrågasatt, både av skogsägare och inom akademin, eftersom Nilsson exempelvis inte räknat med förädlingsvärdet av de produkter som har ursprung i skogen.

Men min poäng var ju utöver detta att koldioxidinlagringen på längre sikt är större när skogen brukas. Ett aktivt skogsbruk är en bättre kolsänka än ett naturreservat. Nilsson skriver att rapporten överhuvudtaget inte behandlar detta. Nej, just det, det var därför jag tog upp invändningen.

Den största invändningen mot Nilssons rapport kvarstår också: förslaget om en naturvårdsavgift som ska finansiera ersättning till skogsägare som inte får bruka sin skog längre. Det har med rätta kallats "löntagarfonder för skogen". Med sådana förslag är det inte konstigt, om än synd, att rapportens mer rimliga förslag och resonemang hamnar i skymundan.

Joakim Broman