Ge ensamkommande hopp om framtiden

”Vår erfarenhet är att de flesta reagerar adekvat på en omänsklig livssituation”

ANNONS
|

Som samtalspersonal på ungdomsmottagningen i Uddevalla kommer vi i kontakt med asylsökande ungdomar, varav många bär på svåra livsberättelser. Nära och kära kan ha lämnats bakom eller tappats bort på en ofta farofylld färd.

De som anlände hösten 2015 kom till ett Sverige som just då sade sig kunna ta emot. För att möta behoven vid den tidpunkten påbörjade vi samverkan med HVB-hem och skolpersonal. Vi hade visioner och framåtanda. Där och då trodde vi att många skulle bli kvar. Det fanns hinder och svårigheter men också oerhört mycket resurser och möjligheter. Det här skulle vi fixa tillsammans! Vi bjöd in grupper med nyanlända och informerade om vår verksamhet. Ett flertal ungdomar började komma på enskilda besök. Mitt i allt det svåra beskrev många lättnad; de hade klarat av hindren längs vägen och ville nu använda drivkraften till att fokusera på skolan, lära sig språket och hitta en trygg plats i samhället.

ANNONS

Men allteftersom märkte vi att något hände som stod i bjärt kontrast med FN:s barnkonvention. Ungdomarna hade med stigande oro väntat lång tid på besked, ibland upp emot två år. Nu började de berätta om hur de på Migrationsverkets möten skrevs upp i ålder utan medicinsk utredning. Först sporadiskt, sedan mer frekvent. Som följd av att de blev vuxna på pappret kom avslagen på asylansökningarna. En del flyttades till vuxenboenden i andra kommuner och tappade både skola, kontaktpersoner, gode män och vänner, det vill säga de trygga punkter de haft. Migrationsverket har kritiserats från olika håll för förfarandet och har även själva medgett att handläggningen brustit. Vissa förändringar har vidtagits men det hjälper föga dem som redan har drabbats på ett förödande sätt. Som konsekvens av negativa besked ser vi nu hur den psykiska ohälsan eskalerar i form av ångest, depression, sömnproblematik och aptitlöshet med kraftig viktnedgång. Det förekommer också suicidala tankar och planer.

De ungdomar vi möter kommer från olika länder. En del har sitt ursprung i Afghanistan, ett land som Utrikesdepartementet helt avråder från att besöka. Flera källor har på sistone gjort gällande att säkerhetsläget förvärrats, något som givetvis påverkar de unga som håller sig uppdaterade. För varje nytt bombdåd, eller annan allvarlig incident, uttrycks en allt djupare skräck för vad som väntar efter en utvisning. En försvårande omständighet är bristen på nätverk och lokal förankring för dem som hänvisas till Afghanistan trots att de har fötts eller vuxit upp i grannländer. Vi möter dem som säger sig hellre dö i Sverige än sättas på ett plan till Kabul.

ANNONS

Från regeringshåll talas om suicidpreventiva satsningar och hur ungdomar med psykisk ohälsa ska få snabbare och bättre hjälp, något som givetvis är oerhört viktigt. Samtidigt är det inte oproblematiskt då fokus hamnar på symtombild istället för på faktiska orsaker. Hur hjälpsamt det än må vara med psykosocial och medicinsk behandling, påverkas effekten av den extrema otryggheten under migrationsprocessen. Vår erfarenhet är att de flesta reagerar adekvat på en omänsklig livssituation. När mattan rycks undan efter lång tids integrering är det svårt att inte falla. Det vi ser som följd av politiska beslut och olika myndigheters handläggningar är att den nedåtgående spiralen accelererar. Det gör att vi nu slår larm. Lika oroade som vi är, lika övertygade är vi om att med mer hopp om framtiden skulle majoriteten av dessa resursstarka unga klara sig bra.

Veronica Brohede

Marie Heimersson

Maria Söderqvist

ANNONS
ANNONS