Jag stannar med glädje kvar i kyrkan

Debatt: Det predikas kärlek, solidaritet och allas lika värde.

ANNONS
|

Om ni som gnäller på kyrkan någon gång bevistade något av de många evenemang som anordnas i kyrkorna runt om i bygden, så kanske ni kunde som jag känna lite glädje och tacksamhet. Som i söndags i Forshälla kyrka där det bjöds litterär och musikalisk upplevelse av allra yppersta klass av Göteborgs kammarkör.

Varje gång jag besöker en kyrka kan jag inte annat än glädjas åt utvecklingen de senaste decennierna. Nu känner man sig välkommen och ingen försöker pådyvla en någon tro. Det predikas kärlek, solidaritet och allas lika värde. Marxism? Undfallenhet? Jag vill kalla det tolerans.

Vid kyrkliga förrättningar som dop, bröllop och även begravningar får man alltid med sig ett ord till uppmuntran glädje eller tröst.

ANNONS

Annat var det under min uppväxt på 60-talet. Då predikades hat, synden och djävulen. Förkunnelsen handlade om arvssynden och om vad som hände efter skärselden om du inte levde efter svartrockarnas direktiv. Min salig far accepterade inte detta utan fann sin gudomlighet en solig vinterdag på ett snögnistrande Herrestadsfjäll i stället för att sitta i kyrkan och höra helvetespredikan.

Numera kan man till och med i de mörkaste av schartauanismens gamla fästen höra kvinnliga präster med ljus och klar stämma förkunna kärlekens budskap. Ytterligt tacksam för denna utveckling. Denna min analys gäller även de vanligaste frikyrkorna. Vi har lyckligtvis religionsfrihet i Sverige.

Thomas Klingwall

fritänkare

ANNONS