Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Annan verklighet. Sjukvårdens första insats är ofta mediciner – trots att det egentligen inte ska vara så, hävdar debattören.

    Denna artikel ingår för dig som är kund.

    Nej, barnen får inte psykosocial behandling

    Lasse Mattila: Sjukvårdens planer är långt ifrån verkligheten

    Svar till Lise-Lotte Risö Bergerlind och Lars Ahngnell 26 september  Avskräck inte patienter från att söka vård

    Du läser nu en av dina fria artiklar på bohuslaningen.se

    Efter att ha läst Lise-Lotte Risö Bergerlinds och Lars Ahngnell svar på mitt tidigare inlägg gällande förskrivningen av antidepressiva (SSRI) till barn konstaterar jag en klar oenighet mellan våra olika verksamhetsupplevelser. Bergerlinds och Ahngnells beskrivning om behandlingshierarkin och dess ambitioner är naturligtvis både vacker och uppmuntransvärd.

    Tyvärr ser verkligheten inte ut så för de flesta av våra mest utsatta barn och ungdomar. Ser jag på de barn och unga som jag kommit i kontakt med under de senaste åren så har mycket få av dessa erhållit den ”psykosociala basbehandling” och det stöd som Risö Bergerlind och Ahngnell beskriver. Tvärtom har antidepressiva (och andra psykofarmaka) ofta varit just en av de första insatserna som erbjudits. Vid flera tillfällen redan under första kontakten med psykiatrin. När det gäller ”uppföljningen i ett nära samarbete med ungdomen och dess närstående” skulle jag utifrån mina erfarenheter vilja kalla denna som närmast obefintlig.

    Läs också: Att skriva ut SSRI till barn borde förbjudas

    Utan att riktigt förstå vad Risö Bergerlind och Ahngnell egentligen svarar på i mitt inlägg så kvarstår faktumet att det under de senaste åren skett en explosionsartad ökning av förskrivningar av antidepressiva (SSRI) till barn, samt att den vetenskapliga dokumentationen om SSRI:s ineffektivitet och skadeverkningar är omfattande. Något vi tyvärr alltför sällan pratar om.

    Att arbeta ”evidensbaserat och använda metoder som bevisligen fungerar” borde följaktligen innebära att man ska avstå från metoder som bevisligen inte fungerar och som är skadliga. Om vi verkligen vill hjälpa våra barn och unga kan vi inte fortsätta blunda för och förneka de väldokumenterade skadeverkningarna av SSRI.

    För att skapa en hållbar positiv förändring krävs både engagemang och relationell närvaro. Vi kan inte behandla känslomässiga och psykiska fenomen med kemiska preparat. Det kan vi enbart göra med känslomässiga och mentala interventioner i relationen.

    Att utveckla samhällets insatser i denna riktning är inte bara eftersträvansvärt utan även nödvändigt om vi ska lyckas vända den ökande psykiska ohälsan hos våra barn som även Risö Bergerlind och Ahngnell nämner. Sådana insatser är jag den första att stödja och uppmuntra. För våra barns och för samhällets skull.

     

    Lasse Mattila

    Socionom, författare, föreläsare och handledare

     

    Har du synpunkter på insändaren eller vill du tycka till om något annat? Använd vårt insändarformulär eller läs mer om hur man gör här.