Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Populära populister. Italiens inrikesminister Matteo Salvini och Front Nationals partiledare Marine LePen gillar varandras sällskap. Bild: Alessandro Di Meo

Denna artikel ingår för dig som är kund.

Populistisk politik är realistisk politik

Är det så att demokratin, sådan den utvecklats i västvärlden har nått vägs ände?

Stefan Edman har läst en bok. Folkstyret i rädslans tid är titeln och skriven av Olle Wästberg och Daniel Lindvall. Den är ”högst läsvärd” enligt Edman (5 oktober). Jag ska redan här erkänna att jag inte läst boken men av Edmans refererande text framgår att författarna beskriver världen som föränderlig och osäker.

Du läser nu en av dina fria artiklar på bohuslaningen.se

I detta läge har populismen en bra grogrund och partier som Sverigedemokraterna växer på grund av människors osäkerhet och rädsla för sin existens. Man kan helt enkelt inte tackla begrepp som ”mångkultur, globalisering, digitalisering och nya normsystem”. Författarna tycks också mena att den nya populistiska strömningen erbjuder enkla lösningar till de människor som endast kan ta till sig okomplicerade resonemang om politiskt kontroversiellt stoff; de som till exempel ”står främmande för moderniteten, ibland personer på landsbygden och arbetslösa som känt sig bortglömda ...". De som behöver bra vägar skolor och så vidare.

Deras talesmän i världen är ”Trump, Orbán ... och Jimmie Åkesson”. Författarna ställer frågan om populismen är ett hot mot liberalismen och det öppna samhället. Om det är Edmans egen konklusion eller författarnas framgår inte av texten men klart står att om inte samhället levererar välfärd till stad och land så är hotet överhängande.

Möjligen har boken litterära kvaliteter som inte framgår av Edmans text, men sakinnehållet tycks mig ha mycket i övrigt att önska. Varför är den så läsvärd i Edmans tycke? Det kan väl inte vara den onyanserade bild av SD-väljarna som underförstått är en grupp som av en eller annan anledning ”inte hängt med”. ”Folkets röst” tycks vara en föraktfull massa som tydligen inte skall lyssnas på, eller vad menas med uppräkningen av Trump, Salvini, Orbán och le Pen? Arbetslösheten i USA är i dag nere på en historiskt låg nivå (SvD 6/10) vilket är en direkt följd av Trumps politik, som syftar till verkstad för folket istället för svammel.

Det hade varit klädsamt om Edman ställt sig mer kritisk till innehållet i boken. Funderat ett varv till över varför SD och andra partier ur folkdjupen växer. Är det kanske så att det är dags att betrakta ”folket” inte som en efterbliven trög massa, utan snarare som en eftersinnande, klok och realistisk grupp medborgare som under demokratins och allsköns andra täckmantlar sett hur just demokratins värderingar urholkats.

Ingen som nått mogen ålder i Sverige i dag kan väl blunda för den nedmontering av våra välfärdsinstitutioner som sker. Är det så att demokratin, sådan den utvecklats i västvärlden har nått vägs ände?

Byt ut begreppet populism mot realism eller sunt förnuft och ställ sedan frågan om sunt förnuft kan hota Europas demokratier.

Nej, men väl korrigera de värsta misstagen som under resans gång blivit begångna.

Rose-Marie Ahlström

Svar direkt:

Varken boken jag skrev om i min krönika – Folkstyret i rädslans tid – eller jag själv betraktar Sverigedemokraternas väljare som folk som ”inte hängt med” och bara kan ta till sig ”okomplicerade resonemang”. Orden inom citattecknen är Rose-Marie Ahlströms , inte mina!.

SD-väljare, men också åtskilliga andra med annan partitillhörighet, däribland jag själv, oroas av brister i välfärden: sjukvårdsköerna, otryggheten på gator och torg, avsaknad av polis, butiker och kommunikationer i många landsbygdsregioner. Att kräva radikala åtgärder mot dessa brister är givetvis både klokt och viktigt.

Problemet är att SD:s förslag till lösningar genomsyras av det statsvetarna kallar populism: De är förenklade, ställer flyktingar och invandrare mot infödda svenskar och bygger på inskränkt nationalism i en värld vars stora utmaningar – flyktingskap, klimatkris, kriminalitet – kräver mer av gränsöverskridande samverkan, inte mindre.

Och ja, Ahlström har rätt: Ledare som le Pen, Trump, Orbán och Åkesson tillhör inte mina favoriter.

Stefan Edman