I en frågestund i riksdagen i förra veckan fick Löfven frågan av Centerpartiets vice partiledare Anders W Jonsson om varför fler än 1 200 personer de senaste åren fått nekad eller indragen personlig assistans, varpå statsministern svarade att det handlar om att minska brottsligheten. Han menar alltså på allvar att våra medmänniskor i ett kollektiv ska straffas på grund av att en liten procent felaktigt utnyttjar rätten till assistans. För att ta ett exempel så har fyraåriga Elvira, född med en hjärnskada som bland annat innebär förlorad syn och svår epilepsi, två gånger nekats personlig assistans, med motiveringen att det är föräldrarnas eget ansvar att ta hand om sitt barn. Denna bedömning innebär inte bara att Elvira nekas samhällets hjälp för att kunna leva ett så bra liv som möjligt, utan den innebär också att flickans föräldrar tvingas vara hemma från sina jobb för att ta hand om sin svårt hjärnskadade dotter.
Det ska alltid vara bättre att ha ett jobb att gå till än att vara hemma. Det är samhällets uppgift att se till att så många som möjligt ska kunna jobba, exempelvis genom att underlätta för och avlasta föräldrar till sjuka barn. Vi har utbildad personal i form av personliga assistenter för att sjuka ska kunna leva ett så självständigt liv som möjligt och för att ingen ska begränsas på grund av något så oförutsägbart som funktionshinder. Man ska som anhörig aldrig behöva vara hemma från sitt jobb och i värsta fall tvingas leva på bidrag för att göra en uppgift som borde vara samhällets ansvar.
I Sverige har vi en av världens högsta skatter. För mig ska skatten betala vår gemensamma välfärd och vara ett skyddsnät för de som på ett eller annat sätt inte kan klara sig själv. Stefan Löfven har rätt när han säger att kostnaderna för assistans har ökat de senaste åren. Han har också rätt när han säger att de som felaktigt utnyttjar systemet har ökat i antal. Däremot har han inte rätt när han säger att lösningen är att dra in eller neka assistans för dem som verkligen behöver hjälpen.
Personer som lider av svåra funktionsnedsättningar ska aldrig straffas på grund av dem som inte sköter sig. För att på riktigt få stopp på dem som utnyttjar systemet är det viktigt att sjukvårdens och försäkringskassans anställda läkare har den kompetens som krävs för att bedöma ifall en person behöver assistans eller inte. Alla bedömningar måste vara rättvisa och ska bygga på kunskap om personens behov. På så sätt drabbas inte dem som behöver assistans för att kunna överleva.
I stället för att våra skattepengar ska gå till statligt subventionerade museum och operor i Stockholm, eller kommunala kamelfarmar i Göteborg borde det vara en självklarhet att pengarna går till den gemensamma välfärden och bland annat till något så livsnödvändigt som personlig assistans. Det är inte försvarbart att bortprioritera människors liv för att finansiera andras nöjen.
Dagens politik kring personlig assistans är ingenting annat än ett hån mot de som verkligen behöver vår hjälp. Att socialdemokraterna idag står för denna inhumana politik som slår undan benen för fyraåriga Elvira, eller att min storasyster, som också lider av medfödd hjärnskada, i framtiden ska få sin assistans indragen. Denna människosyn får mig att undra ifall alla människor egentligen är lika mycket värda. Står min systers liv på spel, Löfven?
Lovisa Svensson (C)
Regionkandidat och Kommunkandidat i Munkedal