Koralbok, inte pekoralbok. Debattören protesterar mot moderna tongångar.
Koralbok, inte pekoralbok. Debattören protesterar mot moderna tongångar.

Säg nej till ordpekoral i kyrkans liturgi

"Språket och musiken är platt, undermåligt, pekoralistiskt och banalt"

ANNONS
|

Under nästan ett helt årtusende har kyrkan spridit inte bara kristen lära utan också nyheter, propaganda, lagar, konst, musik och kunskap – och därigenom format vårt språk, våra vanor, vår utbildning och vår politik. Kort sagt: vår kultur. Religionen är, vare sig vi vill eller inte, en kraft att räkna med även i vårt sekulariserade moderna samhälle. Ordet och trosbekännelsen har avtagit i betydelse med dagens kyrkas dunbolsterteologi men kyrkomusiken finns alltid där och griper tag i våra sinnen. Den talar till vår känsla och är viktig som bärare av ett tusenårigt musikaliskt och språkligt kulturarv och liksom all verklig bildning handlar den om att få syn på något bortom den egna vardagen.

ANNONS

Det är därför ett misstag att föröka göra varje kulturyttring så vardaglig och naivt lättuggad som möjligt. Detta har dock tyvärr varit ledstjärnan bakom arbetet med den nya kyrkohandboken som en liten grupp amatörer i Svenska kyrkans ledning nu snart lägger fram efter tio(!) års knåpande. Kritiken har varit bedövande från experthåll både inom och utom kyrkan men tondövheten från kyrkans ledning minst lika stor. Så till exempel hävdar Svenska Akademin att både språket och musiken är platt, undermåligt, pekoralistiskt och banalt och dessutom svårsjunget och hävdar att man inte bryter viktiga traditioner ostraffat. Tanken att göra den nya kyrkomusiken mer demokratisk och folklig är som ”att sprejmåla den medeltida kyrkomålaren Albertus Pictors väggmålningar i våra äldsta kyrkor” som en annan kritiker uttrycker sig.

Inom kyrko- och körmusiken finns det gott om ”småsnuttar” utan något musikaliskt eller språkligt värde liksom den även rymmer många av musikhistoriens största verk. Den kvalitativa spännvidden är stor. Hur den nya ”folkliga” musiken kommer att låta när den når mina öron vågar jag inte tänka mig, men här är ett gott exempel på ett ordpekoral som utredarna föreslår skall bli en ny tacksägelsebön. ”Lovad vare du, Gud, som vakar över oss / och som stannar till dess evighetens sol / stiger över tidens horisont / Amen.” Ack ja!

ANNONS

Turerna kring arbetet med den nya handboken har varit många och konfliktfyllda och förmågan att lösa konflikter har väl aldrig varit något utmärkande drag hos den hierarkiskt byggda Svenska Kyrkan. Tystnad och ”locket på” är desto vanligare. Kyrkohandboken är inte en fråga endast för kyrkomusiker eller för de trogna men fåtaliga gudstjänstbesökarna. Kyrkan har även ett ansvar för en musikkultur som rör och berör hela svenska folket, troende som icke troende. Så därför – svälj förtreten, lägg åt sidan, tänk om och gör nytt!

Sture Boström

Uddevalla

ANNONS