Samtidigt som larmen fortsätter att dugga tätt om människor som plötsligt förlorar livsviktigt stöd, så fortsätter regeringen att ducka i assistansfrågan. När ska människor med funktionsnedsättning kunna andas ut och lita på samhällets stöd?
Nu har det gått flera månader sedan socialdemokraterna genomförde sin partikongress, där regeringen fick bakläxa på sina besparingar i LSS, främst inom personlig assistans, för människor med omfattande funktionsnedsättningar. Bland annat slog s-kongressen fast att samhället ska ge stöd till de som behöver det mest, att intentionerna bakom LSS-lagen ska gälla, att assistansen betyder att människor med funktionsnedsättning kan leva självständiga liv och att det ska vara möjligt att arbeta och vara förälder även för dem som har barn med funktionsnedsättning.
Tyvärr fortsätter den förödande nedmonteringen av LSS och personlig assistans. I februari i år hade 15562 personer assistansersättning, en minskning med 617 personer jämfört med den högsta noteringen i oktober 2015. Januari månads siffror visade att bara drygt en av tio som ansöker om assistans för första gången fick den beviljad. Alla andra fick avslag.
Men den hårda politiken har inte svenska folkets stöd. En Novus-undersökning som RBU genomfört visar att 85 procent anser att barn med omfattande funktionsnedsättningar inte ska drabbas av sparåtgärder med minskat antal assistanstimmar som följd. De svarande fick också ta ställning till hur de själva skulle vilja ha det om de fick ett barn med funktionsnedsättning. Hela 55 procent (58 procent av kvinnorna!) skulle vilja fortsätta sitt vanliga förvärvsarbete och ha personlig assistans till sitt barn. En knapp fjärdedel svarar att de skulle ta hand om barnet själva om de fick ersättning från staten. Endast en procent skulle välja att placera sitt barn på institution. En feministisk regering för en politik som leder till en klassisk kvinnofälla, att mammorna slutar jobba för att ta hand om barnet med funktionsnedsättning.
Bland socialdemokratiska kommunpolitiker finns en stor oro kring hur regeringen hanterar LSS och människor som lever med LSS-insatser, till exempel personlig assistans.
I regeringsförklaringen 2014 sa du så här, Stefan Löfven: ”Personer med funktionsnedsättning ska ha möjlighet att verka i vardagen på lika villkor vad gäller delaktighet och tillgänglighet. (...) Hinder för människors delaktighet i samhället ska rivas. Det är en fråga om jämlikhet och rättvisa“.
När kommer åtgärderna, Stefan Löfven? När ska du ta svenska folkets och ditt eget partis oro på allvar och stoppa neddragningarna inom LSS?
Krisen i assistansen pågår för fullt.
Maria Persdotter
Förbundsordförande i RBU, Riksförbundet för Rörelsehindrade Barn och Ungdomar
Jeanette Liveland Colombo
Ordförande i RBU Bohuslän