Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies
Prova

Ligg på Plus från start - hela innehållet för 1 kr Fri tillgång till all lokaljournalistik.

Jobbar mot hedersförtryck. Nyamko Sabuni och Sara Mohammad. 
Jobbar mot hedersförtryck. Nyamko Sabuni och Sara Mohammad. 

Svik inte de som jobbar mot hedersförtryck

Sture Boström: Övervakning, tvångsäktenskap, könsstympning och i värsta fall hedersmord är stora kvinnoproblem.

Nu, den 8 mars, är vi där igen vid den internationella kvinnodagen. Vad har hänt under det gångna kvinnoåret? Har vi gjort några framsteg i kampen för kvinnors frihet? Metoo tänker du och med rätta. Rörelsen är en viktig internationell framgång i kampen för kvinnors integritet och har även fått stor publicitet.

Jag vill här istället fokusera på vårt inhemska största kvinnoproblem idag – det våld som sker i våra förorter i heders- och klankulturens namn med övervakning, tvångsäktenskap, könsstympning och i värsta fall hedersmord.

De ledande i kampen mot detta förtryck är inte politiker, regering, sociala myndigheter eller samhället i stort utan en liten grupp invandrade, djärva, muslimska kvinnor som Nyamko Sabuni, Sara Mohammad, Hanna Gadban med flera, en förorternas ”grupp åtta”-kvinnor, varav en del idag tvingas leva under polisbeskydd mot hatiska islamister. De har även kritiserats och mobbats av infödda svenska debattörer och politiker och ibland beskylls för att vara islamofoba, rasister, nazister eller SD-sympatisörer. Samhället har svikit dem och även alla de långt över 100 000 flickor och kvinnor som idag lever under detta förtryck eller hålls i en slags fångenskap av sina familjer och släktingar. Varför?

Förtryckets förövare är inte enskilda män, som vänstern helst vill peka på, utan hela familjen, släkten, klanen. Detta beteende är kulturellt betingat och måste bekämpas som sådant. Mångkulturen kan vara berikande men mångkultur är inte tvångsäktenskap, slöjtvång, badförbud, utegångsförbud eller kränkta mänskliga rättigheter. Rädslan att bli betraktad som rasist har ofta vägt tyngre än omsorgen om de utsatta kvinnorna. Religionsfriheten används ofta som täckmantel för könsförtryck. Religionerna är inte enda upphovet till kvinnoförtryck men kan förstärka det, bland annat genom sin tystnad.

Det hör inte till vanligheten att ledande politiker inser och medger att de tänkt och handlat fel. Mona Sahlin är ett hedersamt undantag. ”Jag såg inte hedersförtrycket och ångrar mig djupt. Jag var en del av maktens tystnadskultur”, säger hon idag. Hon var och är tyvärr inte ensam om det bland våra politiker och debattörer från höger till vänster.

Vänsterfeminismens tid är förbi, säger Nyamko Sabuni. ”I vårt sekulära svenska samhälle finns en brist på självförtroende och en rädsla att kritisera minoritetskulturer. Här råder en den goda viljans vilsenhet. Sverige får inte bli ett reservat för importerad ojämställdhet. Islamisternas och andra kulturers könsapartheid måste bort”. Vi tycker gärna synd om och vill så väl men gör illa. Så vad bör nu göras? Följande tre steg måste tas.

1. Erkänn att det finns ett importerat hedersförtrycksproblem.

2. Inse att det är kulturellt betingat.

3. Sluta att med skattemedel gynna, och motverka istället med alla medel de krafter som sanktionerar kvinnoförtryck. Det svenska samhället har hittills misslyckats på alla dessa tre punkter.

Låt oss ändå nu på kvinnodagen glädjas åt #metoo-rörelsens framgångar för svenska kvinnor och låta den stimulera till kamp även för invandrade barns och kvinnors rättigheter.

Sture Boström

Uddevalla

MEST LÄST