I februari 1988 bildades Sverigedemokraterna av personer med uttalat nazistiska åsikter. I partiets ledarskikt ingick SS-veteranen Gustaf Ekström, Anders Klarström, SD:s förste ordförande, tidigare aktiv i nazistiska Nordiska rikspartiet samt Sven Davidsson från Bevara Sverige Svenskt (avvecklat 1986).
Med tiden har SD demokratiserats både på personnivå och åsiktsmässigt. Inte minst dagens partiledare Jimmie Åkesson, har både utåt och inåt kommunicerat att SD ska distansera sig från sina ursprungliga nazistiska rötter. Frågan är då om Sverigedemokraterna inte längre är nazistiska eller om det inom ledarskiktet fortfarande glöder en antidemokratisk, nazistisk djupt liggande härd som bara bidar sin tid i väntan på formell makt och inflytande.
I flera debattinlägg i Bohusläningen har tankar framförts från sympatisörer till Alliansen, att tiden är redo för att skapa en riksdagsmajoritet bestående av Alliansen med stöd av Sverigedemokraterna. Jag antar att dessa personer bedömer att Sverigedemokraterna ”renats” så pass mycket, att de inte längre utgör ett hot mot demokratin om de skulle få formellt inflytande över makten i Sveriges riksdag. Jag kan själv inte bedöma om så är fallet utan tar det säkra före det osäkra; Sveriges demokrati står inte på säker grund om Sverigedemokraterna släpps fram till makten – därför bör det heller inte ske.
En som i flera debattinlägg i Bohusläningen förordat ett tätare samarbete mellan Alliansen och Sverigedemokraterna är Lennart Svensson. Hur kan du vara så säker på att Sverigedemokraterna inte längre är nazistiskt och utgör ett direkt hot mot demokratin?
Själv ser jag faran med att Sveriges och Europas demokratiska ledare än en gång köper ”grisen i säcken”, och likt Neville Chamberlains Münchenöverenskommelse med Adolf Hitler, skriver på dåliga avtal för demokratin, i tron att de skapar ”fred i vår tid”.
Pål Magnusson
Uddevalla