Folkhemmet har varit sommarens tema på Bohusläns museum i Uddevalla. Som avslutning medverkade undertecknad och en kollega och berättade om bakgrunden till folkhemspolitiken och lite av de förhållanden som rådde i början av förra seklet.
Då slog det mig vilka stora likheter som råder mellan dagens läge på bostadsmarknaden och vid den här tiden för 100 år sedan. Det jag tänker på är främst dels den stora bostadsbristen och dels den på många håll stora trångboddheten. Då var det dock emigrationen som var det stora bekymret, ungdomen flydde misär, hunger och förnedring. 1903 utvandrade 35 000 personer, främst till Amerika.
Emigrationsutredningen, tillsatt 1907, föreslog som motmedel sociala och ekonomiska reformer. Allmän rösträtt, bättre bostäder, en allmän ekonomisk utveckling och en bättre allmän utbildning. Statliga egnahemslån infördes för att underlätta för ungdomen att skaffa en egen bostad.
Hungerkravallerna utbröt våren 1917 och två av kraven från ett möte på Kungstorget i Uddevalla den 28 april var dels kraftiga statliga åtgärder mot bostadsbrist och hyresocker dels att husägareföreningen inte skulle genomföra oskäliga hyreshöjningar på mindre lägenheter.
Men kraven ignorerades. Hyresstegringslagen avskaffades 1923 efter en hård kamp från Sveriges Fastighetsägarförbund. Avskaffandet ledde till en våg av vräkningar. Det är i den här vevan som Sveriges hyresgästföreningar slår sig samman till ett rikstäckande förbund och dessutom tar initiativ till HSB, hyresgästernas sparkasse- och byggnadsförening.
Tankarna i folkhemstalet då Per Albin Hansson 18 januari 1928 berättade att han ville göra Sverige till ett hem för alla, oavsett klasstillhörighet, skulle förverkligas när Per Albin och socialdemokraterna tog regeringsmakten efter valet 1932. Pådrivande när det gäller att få till stånd en statlig utredning om boende och byggande, den bostadssociala utredningen, var bland andra Gunnar Myrdal, Alf Johansson, Uno Åhrén och Sven Wallander. Den tillsattes året efter och samtliga fyra spelade viktiga roller i dess arbete. Första slutbetänkandet från Bostadssociala utredningen föreslog en aktiv statlig bostadspolitik. Alla skulle få chansen till goda bostäder. Andra slutbetänkandet föreslog inrättandet av spekulationsfria, allmännyttiga bostadsföretag som genom riksdagsbeslut garanterades möjlighet till lån på upp till 100 procent av byggkostnaderna. 1948 års riksdag beslöt att dessa allmännyttiga bostadsföretag skulle ha kommunal majoritet. Detta inte minst för att markera att det kommunernas uppgift att stå för bostadsförsörjningen.
Den bostadssociala utredningens betydelse för Sveriges förvandling till ett välfärdsland även när det gäller vårt boende var mycket stor.
Och nu känns det som om det vore dags igen, för en bostadssocial utredning. Återigen är trångboddheten stor och allmännyttan verkar vara på reträtt. Bostaden som under några lyckliga år varit en social rättighet blir åter igen spekulationsobjekt på en marknad. Hyran ska i växande omfattning bestämmas av tillgång och efterfrågan hävdar vissa som står fastighetsägarna nära. I det här läget borde alla intresserade ta del av och läsa om erfarenheterna från början av förra seklet. Särskilt Bostadssociala utredningen har en del att berätta för dem som nu är på väg att vilja göra om samma misstag som då.
Ulf G. Eriksson
Journalist och författare