Om man lämnar frågan om valfläsk och vem som var först åt sidan kan man koncentrera sig på saken. I grund och botten tycks det självklart: Gamla människor som inte längre orkar med de dagliga sysslorna behöver hjälp. Hur ska hjälp med maten ordnas? Nog känns det naturligare att någon kommer hem och stökar i köket än att samma någon levererar matlådor för senare uppvärmning?
Den organisationen har en god del av industriellt maskintänkande i sig. Människan behöver näringsämnen. Det fås genom mat. Då förses hon med mat. Punkt.
Det är en felaktig tanke och en galen beskrivning av mänskliga behov. De är för det allra mesta betydligt mer komplicerade. Mat till människan är annat än olja till maskiner. Måltiden, från planering till disk, omfattar sinnliga upplevelser, återhämtning och social gemenskap, om den får fungera.
I viss mån är denna sammansatta upplevelse på väg att urholkas i en livsstil där mycket förväntas ske samtidigt: Hur många ser man inte äta en smörgås i språnget, dricka sitt kaffe på väg till bussen? Det är sådant som saboterar möjligheten till måltidsgemenskap och dessutom riskerar att förstöra ätarens känsla av att vara mätt och nöjd, en fysiskt riskabel förändring, eftersom det kan leda till både överätning och fel näring. Måhända är trender som intresset för tjusiga matböcker och slowfood en reaktion mot detta utarmande förhållande till mat?
Kommuner som satsar på matlagning hemma hos de gamla vore också en utmärkt motkraft. Socialnämndens ordförande Elving Andersson (C) ser ett problem i att det kan finnas vikarierande personal som inte kan laga mat. Sådana bekymmer kan säkert tillstöta, men de får i så fall vara till för att övervinnas. De brukare som har tillräcklig kunskap, lust och kraft kvar kan säkert tycka att det roligt och givande att bidra med egen kunskap - ett sätt att skapa gemenskap, ömsesidighet och mening i mötet mellan den som hjälper och den som tar emot. Att ha kunskap och råd att bidra med är en stärkande erfarenhet som bidrar till den mentala och fysiska stimulans som är så viktigt att bibehålla även upp i åren.
Saken ska utredas i Uddevalla. En del av jobbet har Munkedal redan gjort. Där har försöken permanentats och erfarenheterna dokumenterats. De tyder på att det inte blir dyrare att laga mat hemma hos brukarna – även om en viss utökad kringtid kan uppstå är det inte i någon kostnadsslukande omfattning.
Vad man vinner i möjlig bättre gemenskap, ökad aktivitet, förbättrad hälsa och livskvalitet är svårare att mäta. Men nöjd personal, nöjda brukare och nöjda anhöriga kan i alla fall Munkedal rapportera om, samtidigt som kommunen redovisar tankar på att fortsätta utveckla koncept som tar vara människans behov av måltidskultur. Att Uddevalla slår in på samma väg bådar gott och den kan gott förgrenas. Barn och matlagning hör också ihop.
