När man ser tillbaka på 2010 slås man inte minst av de tvära kasten. När Sveriges ekonomi började återhämta sig efter den globala ekonomiska krisen rasade ekonomin i flera europeiska länder samman, vilket åtminstone på sikt påverkar den svenska ekonomin. När de sociala medierna slog igenom på ännu bredare front och därmed gjorde världen betydligt mindre blev vi påminda om hur stor den faktiskt är, då flygtrafiken lamslogs av den isländska vulkanen Eyjafjallajökull i flera dagar, då transporterna istället fick gå via land eller sjöss. En före detta nobelpristagare den burmesiska demokratikämpen Aung San Suu Kyi släpptes ur sin husarrest men årets fredpristagare, den kinesiske dissidenten Liu Xiaobo avtjänar ännu sitt straff. Hans stol stod tom i Oslo.
I Sverige präglades en stor del av året av det, som kom att bli en historisk valrörelse. M-ledaren Fredrik Reinfeldt blev den förste borgerlige statsministern, som satt kvar efter ett val. Hans popularitet växer bland svenskarna och statsvetare talar nu om en Reinfeldt-effekt. Men Reinfeldt kan ändå inte titta ut över en molnfri och klar himmel. Problemen, verkliga eller potentiella, är åtskilliga inte minst för alliansen som sådan. Många väljare ser inte längre alliansen som ett samarbete mellan fyra olika partier, utan som en synonym till Moderaterna. Den tendensen har snarare förstärkts efter höstens val, då Moderaterna tagit över fler ministerposter och tagit kontrollen över hela finansdepartementet.
Det går bra för Moderaterna i opinionsmätningarna, men de är inte tillräckligt starka för att regera på egen hand. Alliansen skulle visserligen överleva, om ett parti bröt sig ur eller trillade ut ur riksdagen – men två eller tre?
Dessutom befinner sig alliansen just nu i ett tämligen skyddat läge. Fokus riktas istället mot partierna i den forna rödgröna koalitionen och mot Sverigedemokraterna. Men medieskuggan kommer inte att vara för evigt. Likt den rödgröna koalitionen som växte och frodades tills dess de presenterade sin politik för väljarna, kan alliansen vara ett impopulärt reform- eller budgetförslag ifrån att rasa i popularitet.
Den rödgröna alliansens uppgång och fall under året har fått flera följverkningar. Mona Sahlin, Socialdemokraternas första kvinnliga partiledare, avgick efter valet som resulterade i lägsta väljarstödet sedan den allmänna rösträtten infördes. Nu pågår krisarbetet parallellt med rekryteringen av en ny partiledare. De tänkbara kandidaterna gör, i gammal god socialdemokratisk tradition, sitt bästa för att visa sitt ointresse för uppdraget. Det finns dock ett undantag. Ex-ministern Ylva Johansson har i dagarna brutit mot detta tabu.
Nej, hon säger inte direkt att hon vill bli partiledare, men det är ändå andemeningen i hennes budskap. Men någon seriös kandidat är hon knappast. Ylva Johansson är alltför mycket en symbol för den gamla och trötta socialdemokratin – den som partiet behöver bryta sig loss från.
Men Johansson har ändå tillräckligt mycket med pondus för att vara den som bryter mark för andra betydligt intressantare kandidater, som förhoppningsvis både kan och vågar stå för en modern socialdemokratiskt politik.
D et är inte utan att Sverige behöver ett förnyat politiskt budskap på båda sidor mittlinjen - en fördjupad och förnyad idédebatt vare sig den har röda eller blå förtecken. Gårdagens lösningar förslår helt enkelt inte för att lösa dagens eller för den del morgondagens problem.
Gårdagens lösningar är dock politiken för riksdagens nyaste parti – Sverigedemokraterna.
De har byggt ett helt partipolitiskt program på att drömma sig tillbaka till folkhemmet, till ett samhälle som i sin helhet aldrig funnits och som i dagens globala tjänstesamhälle inte har en möjlighet att återskapats mer än som ett fiktivt och svunnet ideal. Men det hindrar naturligtvis inte Sverigedemokraterna att försöka, trots att försöket att stoppa utvecklingen är dömt att misslyckas.
Men utvecklingen går framåt. I folkhemmets Sverige kunde prins Bertil inte gifta sig med sin Lilian. Men 2010 fick kronprinsessan Viktoria gifta sig med sin Daniel. Ett bröllop som dessutom gav god pr åt Sverige i stora delar av världen. Men 2010 var också året, då det svenska kungahuset skakades av skandaler. Boken Den motvillige monarken om kungens liv och framförallt leverne kom att dominera den svenska samhällsdebatten under en tid i höst.
Hösten blev dock ovanligt kort. Vintern kom tidigt i år och årets sista månader kom att präglas av samma väder som de första – snö och kyla, vilket fick tågen att stå stilla och resenärerna att kräva bättre information.
Men det var inte bara snön och kylan som fick samhället att kännas kallare i december. Mitt i julhandelns Stockholm slog landets första självmordsbombare till. Terrorn fick ett ansikte – även i Sverige och visade med all tydlighet att vi är en del av ett större sammanhang. Det går inte att isolera sig från problemen, förr eller senare kommer de också hit.
2010 var kontrasternas år. Vad 2011 kommer att bära med sig går ännu inte att förutspå, men mindre händelserikt kommer det knappast inte att bli.
Gott Nytt År
önskar
Bohusläningens
Ledar- och debattredaktion
