Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Denna artikel ingår för dig som är kund.

    Årets julkalender är förutsägbar, fördomsfull och stereotyp

    Ingalill Sundhage: Är det roligt? Inte om du frågar mig.

    Årets julkalender har fått lyriska recensioner. Äntligen en kalender med julkänsla, snö och rara barn sägs det. Efter att ha sträcktittat på de fem första avsnitten vill jag gärna lägga till orden förutsägbart, fördomsfullt och stereotypt också.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på bohuslaningen.se

    Kalendern handlar alltså om familjen Storm som flyttar från storstan för att slå sig till ro på Lugna gatan i samhället Järnkroken. Grannarna beskrivs som ytterligheter där den ena familjen bor mer eller mindre i en smartphone medan den andra lever som en naturligt hemvävd känslofamilj i tofsar och fotriktiga skor och där ”liv bara är en social konstruktion”. I samhället möter de en arrogant och förmögen kvinna, som lever med kommunalrådet och en kuvad son. I periferin – än så länge – finns en skräckinjagande gubbe som varje kväll lämnar sitt hem med en yxa i handen. Och som pricken över i:et kryddas handlingen med en dos av osäker tonårskärlek.

    Greppen är densamma. Barn är mer förståndiga än vuxna, föräldrar är lite småkorkade och efter sin tid och i den förmögna familjen är det den elaka kvinnan som styr och som med sitt sätt kuvar alla i sin omgivning. Vi har sett det förut och jag antar att det är en blinkning till barnen som tittar. Men är det roligt? Inte om du frågar mig. Däremot gillar jag när barnen stod på sig och markerade mot den fina damen Silfverhielm när hon utan att skämmas tänkte lägga beslag på allt julgodis. Att vara dum ska inte löna sig, oavsett om man är barn eller vuxen.

    Men hur är det egentligen med temat glad familj från storstan möter nya människor i det lilla samhället och konflikter uppstår. Andra åket, som är en av de senare satsningarna som SVT gjort, är mer eller mindre är identiskt tema med det här årets julkalender. I mitt tycke är det minst en för mycket.

    Att utgå från motsättningar är ett vanligt grepp för att bygga en story, men när alla relationer är ytterligheter blir det tjatigt. När de också spinner loss på stereotyper blir det också förutsägbart. Nej, jag är inte målgruppen och barnbarnet 50 mil bort är dessutom för liten ännu, men teve för barn behöver även en vuxendimension. Tanken är väl ändå att vi ska titta tillsammans.

    Jag har svårt att se att den här kalendern kommer att sticka ut på något sätt. Men det är ju en hel radda avsnitt kvar och enligt public service själv är det uppskattat av tittarna. Och vem vet, Ulla Skoog lurar i kulisserna och gör säkert entré inom kort. Då kan den lyfta.

    Trevlig helg!