“Tror du på tomten också när du tror på Lafferkurvan?” Jonas Sjöstedt, partiledare för Vänsterpartiet, ställde den retoriska frågan till Liberalernas Jan Björklund på Twitter. Lafferkurvan är en ekonomisk modell som säger att höjda skatter på arbete inte alltid leder till höjda skatteintäkter. Vid en viss punkt sjunker viljan att arbeta, eller åtminstone att göra det vitt.
Att Lafferkurvan existerar i verkligheten är tämligen okontroversiellt inom den nationalekonomiska forskningen. Diskussionen brukar gälla var brytpunkterna finns.
I själva verket är det alltså Sjöstedt som “tror på tomten” när han ignorerar forskningen. Tyvärr är han inte ensam om den inställningen. Många politiker, inte minst inom Miljöpartiet, motsätter sig genmodifierade grödor, GMO, trots att vetenskapen under lång tid kunnat visa att sådana metoder inte innebär fler risker än traditionell växtförädling. På högerkanten finns å andra sidan såväl klimatförnekare som de som hävdar att friskolereformen inte lett till betygsinflation.
Jens Sundström, docent i växtfysiologi och Torbjörn Fagerström, professor emeritus i ekologi, kallar fenomenet “parallell vetenskap”. I en artikel från 2014 i Vetenskapsrådets tidning Curie skriver de bland annat att den “skiljer sig från verklig vetenskap genom att dess slutsatser föregår de experimentella resultaten.”
Åsikten kommer först, och så får verkligheten anpassa sig.
Politik kan förstås inte enbart handla om fakta. Värderingar, ideologi och pragmatiska avvägningar har sin plats. Politiker kan vilja höja eller sänka skatten, förespråka friskolor eller GMO-förbud av alla möjliga anledningar. Ingen bör hindra dem från det.
Men kunskapsrelativism kan inte tillåtas få fäste. Vetenskap och fakta måste vara grunden för det offentliga samtalet, oavsett politisk färg eller ideologisk utgångspunkt. Olika värderingar betyder trots allt inte olika verkligheter.
