I ett välfärdssamhälle som det svenska är det paradoxalt som så att frihet endast kan uppnås om man inordnar sig eller inordnas i det givna systemet.
Personnumret är en sådan frihetsparadox: att ha ett nummer gör att man är spårbar i en mängd olika statliga system, men möjliggör samtidigt individers egenmakt. Avsaknaden av ett personnummer gör systemvålnader av asylsökande, som får lära sig att egenförsörjning är en villkorad rättighet i stället för en skyldighet eller möjlighet.
Det är svårt för asylsökande att få jobb eftersom man inte har ett personnummer och det är svårt att få personnummer eftersom man inte har något jobb. Cirkelförhållandet blir till en labyrintliknande återvändsgränd.
Och så länge man inte får uppehållstillstånd får man inget personnummer, vilket omöjliggör pass eller ID-kort. Och då går det heller inte att öppna ett bankkonto. Utan ett eget konto blir det svårare och dyrare att betala räkningar eftersom kontanthantering är på väg att bli en analog artefakt.
Det går inte heller att få ett betal- eller kreditkort och därmed omöjligt att köpa saker på nätet. Något så enkelt som att åka lokalbuss eller tanka bilen kan bli ett veritabelt helvete eftersom både banker och fack är angelägna om att genomdriva det kontantfria samhället så snabbt som möjligt. Om vi bortser från det gissel det betyder för många människor, inte minst äldre, så är det direkt integrationsmotverkande.
Nyanlända måste kunna tjäna sina egna pengar och ha möjligheten att vara bidragande till sitt nya samhälle från dag ett. Att asylsökande inte får öppna bankkonton är en omyndighetsförklaring - som befäster bidragsberoende och minskar incitamenten att skaffa sig en egen försörjning. Att ansöka om F-skattsedel och starta eget företag med tillhörande bankgiro är inte ens att tänka på.
Sverige har inte råd att omyndighetsförklara människor.
