Swedbank, Kommunal - och nu Svenska Kyrkan! Den granskande journalistiken firar triumfer, gräver, belyser, avslöjar. Det skall vi medborgare vara tacksamma för. Återigen påminns vi - inte minst med Stampenkrisen i daglig åminnelse – om hur avgörande fria och oberoende media är för att hålla demokratin och rättssamhället friskt och sunt.
Just nu är det alltså synnerligen tuffa tider för kyrkan. Dag efter dag släpper Aftonbladet och Sveriges Radios Ekoredaktion beska reportage som visar hur insamlade medel på ett upprörande sätt slösats bort på vidlyftiga utlandsresor, överdådiga fester, middagar och privata utgifter – utan tydlig koppling till kyrkans kärnverksamhet. Att resa för att på ett mätbart sätt höja arbetslagets kompetens är i sig inte fel. Men här avslöjas en brist på omdöme som man bara inte trodde fanns. Bortförklaringar och spelad aningslöshet gör inte saken bättre.
Aftonbladet har i sin analys fokuserat på SKUT, Svenska kyrkan i utlandet; igår läste vi om församlingen i London och dess kyrkoherde, idag finns det mer på löpsedlarna. Ärkebiskopen har manat och förmanat.
Ekots granskning är i volym än mer imponerande; man har tittat på 700 ”kostnadsenheter”, i princip hälften av kyrkans 1400 församlingar. 41 av dessa har en eller flera plumpar i protokollet.
Det betyder att sex procent av alla granskade har misskött sig. Medan det stora flertalet församlingar driver verksamhet på sunda principer utifrån kyrkans värdegrund och med resepolicies och andra dokument som hjälp. Ändå är risken uppenbar att skandalreportagen påskyndar medlemsraset. Begripligt, men trist.
För det är ju så att Kyrkans arbete bland hemlösa, sjuka, flyktingar, våldsdrabbade, barn och ungdomar blivit en allt viktigare tillgång för det svenska samhället. Kyrkan är därtill Sveriges viktigaste ”kulturhus” som i tusen år präglat värderingar, livsstil, konst, litteratur, musik. Och kanske är vi rentav ”andligare” än vi vill erkänna? Många söker kyrkans hjälp i både kriser och livets högtider: vigsel, dop, begravningar. Kanske odlar vi svenskar ”ett sekulärt självbedrägeri?”, frågar Björn Wiman, DN:s kulturchef.
Kyrkan behövs. Men den måste leva materiellt enklare. I Jesu efterföljd.
Stefan Edman