Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Prova

Ligg på Plus från start - hela innehållet för 1 kr Fri tillgång till all lokaljournalistik.

Stefan Edman
Stefan Edman (arkivbild)

Därför är plastskräpet en riktig rysare

Stefan Edman: Det är akut bråttom att vända utvecklingen.

Vårt hem i universum borde egentligen kallas Planeten Havet – 70 procent av ytan är ju täckt av oceaner! Vi älskar att bada, segla och fiska där. Men haven är mycket mer än så.

Det var i dem som livet uppstod en gång för drygt fyra miljarder år sedan. Och utan hav skulle ingen av oss kunna leva idag:

• De reglerar klimat och väder.

• De är ett gigantiskt skafferi av proteiner och andra näringsämnen.

• De dunstar vatten som sedan, avsaltat, regnar ner över jordens åkrar och betesmarker och ger oss och andra organismer föda för överlevnad.

• De ger jobb och utkomst för hundratals miljoner människor.

• De är transportleder för 90 procent av allt gods som fraktas i världen.

Men sedan ett halvsekel lever oceanerna och kusthaven farligt. Vi har alla hört om problemen: utfiskning, övergödning, förgiftning, försurning, uppvärmning, nedskräpning, oljespill.

Därför är det hög tid att världens länder tar krafttag för att vända krisen till en mer hållbar utveckling. Det är inte för sent – men akut bråttom. Jag är stolt och glad över att Sveriges regering tillsamman med Fidji (!) inbjuder till ett stort FN-möte 5-9 juni i New York, The Ocean Conference. I veckan spikade man på ett förmöte i Göteborg de tre huvudfrågor Sverige kommer att slåss för: nedskräpningen, hållbart fiske, klimatfrågan.

Mikroplasterna har seglat upp som en riktig rysare; de sprids från miljarder människors dagliga plastanvändning och hamnar i havet där de bland annat hotar kräftdjur och fisk men också bryts ner till kemiska ämnen som påverkar näringskedjorna. Vad gäller oceanernas samlade bestånd av matfisk utnyttjas i dag 90 procent, i vissa fall långt över den naturliga återväxten.

Ocean-konferensen kommer, precis som klimatmötena, att föreslå vad som måste göras, både akut och på sikt. Eftersom problemen börjar på landbacken måste man se hav-land som ett samverkande ekosystem som ska göras hållbart. Här krävs att varje nation och kustregion har sin egen praktiska strategier.

Ta Östersjöns torskbestånds som exempel. Det har börjat repa sig efter decennier av kris, men bestånden är ännu så bräckliga att fiskekvoterna för 2017 jämfört med 2016 skars ned med 56 procent väster om Bornholm och 25 procent öster om samma ö. Den torsk som landas utifrån dessa villkor kan du och jag äta med gott samvete som ”hållbar”!

 

MEST LÄST