Senaste årets stora diskussionsämne har varit flyktingpolitiken. Inte särskilt överraskande eller märkligt med tanke på hur situationen på olika håll i världen, och framför allt i Mellanöstern, lett till att flyktingströmmarna till Sverige ökat markant.
I dagsläget har debatten dock allt mer kommit att handla om de kostnader som mottagandet av människor som flyr för sina liv innebär för det offentliga Sverige.
Gång på gång påstås från vissa håll att det finns en dold agenda, som innebär att såväl myndigheter som politiker försöker mörka hur mycket pengar det egentligen handlar om. Man efterfrågar ärlighet och menar bland annat att de som motiverar flyktinginvandring med att denna kan vara en resurs för att klara välfärden, riskerar att vilseleda debatten.
Visserligen är det korrekt att diverse samhällsvinster inte är ett hållbart argument till varför vi ska erbjuda skydd åt människor på flykt. Men det är lika orimligt att använda kostnadsskäl för att försöka påvisa att stängda gränser och begränsad asylrätt är den väg Sverige borde slå in på. Och det är tveklöst dit de flesta av de debattörer som gång på gång slår på stora kostnadstrumman vill komma.
I stället för att skriva rakt ut att de tycker att det räcker nu, och att Sverige inte längre bör erbjuda en trygg hamn för de människor som riskerar sina liv i gummibåtar på Medelhavet, rabblas oändliga mängder siffror. Oavsett hur nämnda grupps sifferexercis utövas lyckas resultatet dessutom alltid bli detsamma – att invandring på alla sätt är negativt för Sverige.
Om det nu är ärlighet som efterfrågas, låt oss då vara ärliga.
Det är inte på något sätt problematiskt att debattera eller räkna på flyktinginvandringens kostnader. Precis som när det gäller alla andra stora offentliga utgiftsposter som skola, sjukvård, äldreomsorg, infrastruktur eller socialförsäkringar är det tvärtom nödvändigt att det ständigt pågår en levande och konstruktiv diskussion om hur resurser används, på vilket sätt systemen är uppbyggda och vad vi kan göra för att se till att våra gemensamma tillgångar brukas på det sätt som ger mest nytta för såväl individ som samhälle.
När det gäller flyktingmottagandet finns det onekligen mycket att önska och kritik kan riktas mot såväl staten som kommunerna och Migrationsverket. Pengar rinner iväg utan kontroll och läggs på ogenomtänkta projekt och onödigt dyra lösningar vilka inte underlättar för de människor som kommer hit att etablera sig i samhället. Men att ifrågasätta de allt större kostnaderna för asylpolitiken, i en kontext där grundförutsättningen ändå är att Sverige ska vara ett land som står upp för asylrätten och tar emot dem som behöver skydd är en sak. Att anse att det är dags att vända ryggen åt människor i nöd en annan.
Om det är några som mörkar och vilseleder debatten är det de som låtsas diskutera det ena när det egentligen är det andra de är ute efter – i sina mångordiga tirader på ämnet flyktingpolitik.
