Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Denna artikel ingår för dig som är kund.

Därför ska Alliansen ta regeringsmakten

Svend Dahl: "Givetvis kommer en alliansregering i minoritet inte att kunna få igenom allt den vill."

När moderatledaren Ulf Kristersson på valrörelsens näst sista dag framträdde på Sergels torg i Stockholm, gjorde han en iakttagelse som var lika enkel som viktig: “Stefan Löfvens regering borde aldrig ha tillträtt.” Bredvid sig på scenen hade han sina tre partiledarkollegor i Alliansen som alla nickade instämmande.

Du läser nu en av dina fria artiklar på bohuslaningen.se

När rösterna är räknade är det upp till alliansledarna att bevisa att de förstår innebörden av Kristerssons uttalande.

Stefan Löfven blev statsminister som en konsekvens av att Fredrik Reinfeldt valde att avgå på valnatten, istället för att sitta kvar och försöka manövrera i ett politiskt läge som egentligen inte var väsensskilt från det som gällt under perioden 2010-2014. Löfven har sedan kunnat sitta kvar endast tack vare att Alliansen avstått från att avsätta honom, först genom att ingå decemberöverenskommelsen efter att den första rödgröna budgeten fallit, därefter genom att avstå från att lägga fram en gemensam budget.

Söndagen blev en upprepning av valet 2014. De rödgröna ser ut att bli något större än Alliansen och Sverigedemokraterna förblir vågmästare.

Den viktiga skillnaden ligger i att Alliansen och SD idag utgör en tydlig majoritet för att avsätta Stefan Löfven som statsminister. Det är ett folkligt mandat som alliansledarna nu måste förvalta.

Ulf Kristersson har vid upprepade tillfällen sedan han tillträdde förklarat hur det kan gå till, utan att allianspartierna behöver hamna i ett potentiellt destruktivt beroende av SD. Så sent som häromdagen beskrev han i en intervju med Dagens Industri (8/9) strategin:

”Vi kommer att ha en bestämd politisk inriktning, om det sedan finns en majoritet i riksdagen som vill ha en helt annan inriktning, då kan inte Alliansen regera. Och då får den majoriteten skaffa sig en vänsterregering, så enkelt är det.”

Under valrörelsen har det ibland hetat att Alliansen bör avstå från att bilda regering om de rödgröna blir större. En sådan regering skulle bli kortlivad och ha svårt att få något uträttat, sägs det.

Detta resonemang bortser emellertid från ett viktigt faktum. Att vara “största block” har inte varit till någon hjälp för Löfven. Tvärtom har Löfven haft en icke-socialistisk riksdagsmajoritet emot sig. Att Alliansen och SD i huvudsak är eniga om exempelvis den ekonomiska politiken har gjort det möjligt för Alliansen att vinna avgörande voteringar i riksdagen. I andra situationer har Alliansen medvetet undvikit att hamna i ett läge där den egna politiken skulle vinna riksdagens stöd. Inget tyder idag på att SD har ändrat sakpolitiska preferenser jämfört med förra mandatperioden.

Det innebär dels att samma sakpolitiska majoritet existerar när riksdagen samlas om två veckor, dels att det kommer att bli betydligt enklare för en alliansregering att få igenom sin politik än vad det varit för Löfven.

Givetvis kommer en alliansregering i minoritet inte att kunna få igenom allt den vill. Men det är knappast skäl nog för att avstå från att försöka bilda regering och söka riksdagens stöd för dess politik.

I själva verket är det ett beslut som borde ha fattats för fyra år sedan.