Det var hög svansföring som gällde när Margot Wallström tillträdde som utrikesminister 2014. Sverige skulle driva en feministisk utrikespolitik och vara en röst i världen för demokrati och mänskliga rättigheter.
Bara några månader senare var svansen istället skamset mellan benen. Det ensidiga erkännandet av Palestina hade allvarligt skadat relationen till Israel, och uttalanden om en pryglad bloggare i Saudiarabien hade slutat med att 22 länder genom Arabförbundet enhälligt fördömde den svenska utrikesministern.
Wallström hade åkallat Olof Palmes ande, och fått ungefär samma resultat som den gamle statsministern. Trots att Palme på många håll var omtyckt för sina skarpa uttalanden om till exempel Vietnam-kriget och Franco-regimen i Spanien, var hans utrikespolitik på många sätt misslyckad. Relationerna med viktiga partners skadades och möjligheterna att uppnå verkliga resultat försvann till förmån för stora rubriker. Bra ställningstaganden, som det mot Apartheid-regimen i Sydafrika, urvattnades av frotterandet med diktaturer som Kuba.
Wallströms bakslag i början av mandatperioden var en påminnelse om att framgångsrik utrikespolitik handlar mindre om skarpt formulerade plakat och mer om förtroliga samtal bakom stängda dörrar. Kandidaturen till i FN:s säkerhetsråd var därför på många sätt en omstart.
Tio månader har gått sedan Sverige fick en plats i rådet, och i veckan (17/10) informerade utrikesministern riksdagens utrikesutskott om arbetet hittills. Borta är plakaten, framme är den lågmälda tjänstemannaandan. Det har också gett Wallström några framgångar att berätta om. Bland annat kan Sverige delvis tackas för att stämningen i säkerhetsrådet är mindre spänd, och för att arbetet varit något mer transparent än vanligt. Sverige har också drivit igenom hårdare skrivningar om säkerheten för kvinnor i resolutioner om bland annat Kongo, Västsahara, Libyen och Sydsudan.
Det ska sägas att det ofta finns bred uppslutning kring sådana frågor, men det gör inte minst uppföljningen desto viktigare.
I sitt svar på en av frågorna i utrikesutskottet nämnde Margot Wallström i förbifarten att man måste komma ihåg att säkerhetsrådet är en förhandlingsorganisation, inte en aktivistorganisation. För regeringen är det antagligen en både viktig och dyrköpt läxa.
