Gäller alla. Svensken i gemen har bristande kunskaper om de konventioner som reglerar de grundläggande mänskliga och civila rättigheter som omfattar varje människa.
Gäller alla. Svensken i gemen har bristande kunskaper om de konventioner som reglerar de grundläggande mänskliga och civila rättigheter som omfattar varje människa.

En ny svensk självbild?

Kunskaperna om grundläggande mänskliga rättigheter måste bli bättre i Sverige. För varken enskilda individer eller staten är alltid så goda som de tror.

ANNONS
|

I förra veckan överlämnade delegationen för mänskliga rättigheter i relativ tysthet sitt slutbetänkande "Ny struktur för skydd av mänskliga rättigheter" till integrationsminister Erik Ullenhag, som också ansvarar för frågor om mänskliga rättigheter.

Delegationen har arbetat på sitt betänkande sedan 2006. I dagsläget är det en lång tid för en utredning. Men om man betänker vad de studerat och vad de egentligen föreslår är fyra år ändå inte en särskilt lång tid. För vad delegationen egentligen är ute efter är att förändra den svenska självbilden.

I hög grad förknippar vi svenskar Sverige som ett land där staten vill sina medborgare väl. I stort sett stämmer också denna bild in på verkligheten, vilket har fått svenskarna att vaggas in i en stundtals falsk trygghet av säkerhet.

ANNONS

Det kan vara en anledning till att svensken i gemen har dåliga kunskaper om sina grundläggande mänskliga och civila rättigheter. Även om kunskaperna fördjupas något de senaste åren, tror förvånansvärt många fortfarande att det inte är något som berör dem. Att det mest handlar om tortyr eller grundläggande yttrandefrihet. Och då de varken behöver frukta tortyr och få säga de mesta de tycker är det där med mänskliga rättigheter mest något Amnesty sysslar med i andra länder.

Problemet är bara att det handlar om betydligt mer än så. De flesta kränkningarna av en individs rättigheter görs ofta av välvilja. Av någon som tror sig göra gott, för samhället eller individen. I Sverige kränks individers rättigheter exempelvis av socialsekreterare, skattehandläggare eller domare. Människor som aldrig skulle drömma om att just de skulle kunna kränka en persons mänskliga rättigheter, då de exempelvis beslutar om ett omhändertagande av ett barn eller beslutar om ett skattetillägg.

Just denna aningslöshet bottnar ofta i en brist på kunskap och i en rätts- och förvaltningstradition som härrör sig i en övertro på demokratiskt fattade lagar, regler och beslut.

Det är exempelvis inte särskilt många år sedan då ett åberopande av Europakonventionen i ett rättsförfarande nästan per automatik stämplade den som åberopade konventionen som rättshaverist.

ANNONS

En del har hänt sedan dess, men fortfarande är kunskapen för liten. De internationella konventioner om mänskliga rättigheter, som Sverige förbundit sig att följa, är inga självklara verktyg – varken inom förvaltning eller rättsväsende.

Det vill delegationen för mänskliga rättigheter som sagt ändra. De tänker sig att det ska åstadkommas genom tre åtgärder. Bättre utbildning och kompetensutveckling, en tydligare lagstiftning och inrättandet av en kommission för mänskliga rättigheter.

Allt är behövligt i det svenska samhället, men arbetet kommer inte att bli lätt. Att ändra en lag är lätt, att ändra människors vanor och sätt att se på samhället är oändligt mycket svårare.

ANNONS