Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies
Prova

Ligg på Plus från start - hela innehållet för 1 kr Fri tillgång till all lokaljournalistik.

farage

Förtroendet för EU måste återerövras

Nationalismen och populismen raserar tilliten till EU-samarbetet.

Det var länge sedan EU-samarbetet gick som på räls. Under 90-talet skapades den gemensamma marknaden och på 2000-talet utvidgades EU med flera av de länder som tillhörde det forna östblocket. Euron och Schengensamarbetet förde länderna närmare varandra och tog bort de interna gränserna.

Men de senaste tre-fyra åren har samarbetet börjat knaka i fogarna rejält. Flyktingkrisen, Greklands ekonomiska kris, Brexit och framgångarna för EU-kritiska partier i Frankrike och Tyskland har blivit till en kris för hela EU.

”Aldrig tidigare har jag sett de nationella regeringarna så försvagade av populismens krafter och lamslagna av risken att förlora nästa val. Aldrig tidigare har jag sett så mycket splittring och så lite samförstånd i vår union”, sa EU-kommissionens ordförande Jean Claude Juncker i höstas.

***

Det är inte bara det att samarbetet kärvar mellan länderna, det är också så att förtroendet för EU och EU:s institutioner försvagas. Denna dystra utveckling speglas i boken ”Tilliten i EU vid ett vägskäl” (Santérus förlag) där nio forskare medverkar med texter på temat tillit och förtroende.

Statsvetaren Linda Berg konstaterar att förtroendet för EU:s institutioner har sjunkit, med en tydlig brytning i attityderna omkring år 2010. Andelen EU-medborgare som har en negativ inställning till EU har ökat från 10 procent till 20 procent. Andelen som saknar förtroende för Europaparlamentet har ökat från omkring 30 procent för tio år sedan, till omkring 45 procent. Motsvarande har andelen som har förtroende för parlamentet minskat från omkring 55 procent till 40 procent.

Hon noterar att det ofta har varit en vinnande strateg för nationella partier, och för regeringar, att skylla problem på EU och att rikta missnöjet mot EU-nivån i politiken. Partierna lyckas ofta eftersom det finns bristande kunskaper om hur beslut fattas inom EU. De partier som värnar EU-samarbetet måste bättre argumentera varför det är effektivare att lösa problem på EU-nivån, anser hon.

***

Statsvetaren Göran von Sydow varnar för den utveckling som har skett i krisande euroländer under de senaste åren. Grekland är ett exempel där den nationella politikens handlingsutrymme har blivit starkt avgränsad av övriga EU-länders, framför allt Tysklands, vilja att Grekland ska strama upp ekonomin. För de grekiska väljarna har man försatts i en känsla av vanmakt då valresultatet inte har kunnat rubbarna för den ekonomiska politiken. Detta har utnyttjats av populistiska partier till höger och vänster.

Å andra sidan är det så att EU (och de tyska väljarna) har högst legitima skäl att inte tillåta Greklands statsskuld växa till astronomiska belopp. Men detta blir ett demokratiskt problem: ”Om de nationella regeringarna i stor utsträckning genomför politik som egentligen beslutas på en annan plats, av icke-folkvalda, vem ska väljarna hålla till ansvar? Och genom vilken väljararena?” skriver von Sydow.

Den bristande tilliten till EU kan delvis förklaras som ett uttryck för en stor osäkerhet om var makten utövas. Samma osäkerhet gäller för konflikter som rör var beslut ska fattas kontra vilka beslut som ska fattas. Osäkerheten måste bort och förtroendet hos väljarkåren måste återetableras.

Hur ska detta ske? Debatten om framtiden inom EU måste ske bortom dikotomin federalisering och åternationalisering, argumenterar von Sydow. Det hjälper inte att ha rationella och teknokratiska effektivitetsargument.

***

Den 25 mars firar man att Romfördraget fyller 60 år. Då ska Juncker lägga fram ett nytt förslag om EU:s framtid. Det kommer troligtvis innehålla förslag om mer samarbete, om än inte så långtgående som en majoritet i parlamentet vill gå.

För EU-vänner torde forskarnas slutsatser vara att man måste oförtrutet argumentera för EU-samarbetets idé. Det är inte bara så att politik blir effektivare då samma politik genomförs i 27 länder samtidigt. Man måste också tycka att det är i grunden bra med EU-samarbetet. Det är bara då som staterna kan vara lojala mot varandra och ställa upp och införa den gemensamma politiken. Om det inte görs, riskerar tilliten att falla. Tysklands väljare måste lita på att Greklands väljare ställer upp eurosamarbetets regler. Omvänt kan Grekland lita på hjälp från övriga EU-länder att hantera inflödet av asylsökande.

EU:s medlemsstater lägger det gemensamma ödet i varandras händer. För detta krävs det tillit och förtroende. Inte bara mellan stater, utan även mellan människor. Det är denna tillit som undergrävs av de nationalistiska och populistiska partierna. EU är verkligen vid ett vägskäl – nationalismen är fel väg att gå.

Se presentationer av boken här: 

 

 

MEST LÄST