Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies
Prova

Ligg på Plus från start - hela innehållet för 1 kr Fri tillgång till all lokaljournalistik.

LNB-broman-l%C3%B6fven.jpg

Har ingen ansvar för vår tids största läcka?

Joakim Broman: Vad betydde ministrarnas avgång egentligen?

Den intensiva nyhetsfredagen – fredssamtal mellan Nord- och Sydkorea, ett återförenat Abba och sparkad generaldirektör på Försäkringskassan – skymde mestadels att statsminister Stefan Löfven (S) besökte riksdagens konstitutionsutskott för att svara på frågor om IT-skandalen i Transportstyrelsen.

Å andra sidan var det kanske inte så nyhetsvärdigt att Stefan Löfven inte anser sig ha särskilt mycket ansvar för det inträffade. Det mesta i affären tycks vara tjänstemännens fel.

Transportstyrelsens generaldirektör Maria Ågren fick sparken efter att först ha blivit omplacerad till regeringskansliet. Erik Bromander, statssekreterare hos infrastrukturminister Anna Johansson (S), hade redan tidigare fått sluta av andra skäl – han hade bland annat ägnat sig åt fritidsaktiviteter på betalda tjänsteresor – men fick ändå bära en del av hundhuvudet i efterspelet. Löfvens statssekreterare Emma Lennartsson fick gå när det stod klart att hon blivit informerad om det pågående haveriet men inte fört det vidare till statsministern.

Som Liberalernas Tina Acketoft säger i SvD (27/4): “Så gott som alla, förutom Emma Lennartsson, har svarat att de inte förstod, eller att de har agerat efter riktlinjerna. Ingen tar ansvar.”

Visst har två ministrar avgått. Men infrastrukturminister Anna Johansson och inrikesminister Anders Ygeman gjorde omvändelser under bilan, eftersom de avgick först när Alliansen enats om att rikta misstroendevotum mot dem och försvarsminister Peter Hultqvist.

Man kan också undra hur vad deras avgångar egentligen betyder. Nio månader senare står Anna Johansson först på Socialdemokraternas riksdagslista i Göteborg. Anders Ygeman är gruppledare för S i riksdagen och har sagt rakt ut att han gärna vill bli minister i en eventuell S-regering efter valet.

Har dessa månader utanför regeringen magiskt renat dem från ansvar? Är avgången numera bara en ritual, en bikt som efter uttalad bön sköljer bort all skuld?

Varken nyhetsrapporteringen eller oppositionens engagemang kring Transportstyrelseskandalen är längre särskilt intensivt. Uppgifter till SvD (27/4) gör gällande att allianspartierna inte vill fälla regeringen så nära inpå ett ordinarie val.

Men att man inte vill fälla regeringen betyder inte att man kan underlåta sig att granska den – och att utkräva ansvar. Fortfarande saknas rimliga svar på flera grundläggande frågor.

Hur kommer det sig att näringsdepartementet inte säger nej när Maria Ågren uttryckligen berättar att hon – mot Säpos rekommendation – tänker bryta mot lagen?

Kan regeringen, som Tina Acketoft frågade i KU, verkligen sägas ha gjort en “genomlysning” av affären om de inte ens pratat med Anna Johansson, Erik Bromander eller Anders Ygeman om deras roller?

Och hur kommer det sig att statsministern, som KU:s ordförande Andreas Norlén (M) frågade, är den av alla beslutsfattare som blir informerad sist?

Innan de frågorna besvarats är Transportstyrelseskandalen en öppen affär. I slutändan måste någon ha ansvaret.

Länkar:

Löfven i KU

SvD-citat

DN om Ågren/Säpo

MEST LÄST