Stefan Löfven leder Sveriges största parti. Ett parti som överträffat förväntningar, valspurtat starkt och nu vill de leda nya samarbeten för att säkra regeringsmakten. Trots det kommer de partier Löfven uppvaktar att fråga sig om S är för svagt för att samarbeta med.
Bortom dagspolitikens stämningar och förväntningar är trenden tydlig:
Socialdemokraterna har gjort sitt svagaste val sedan den allmänna rösträtten infördes. Det parti som under Per Albin Hansson och Tage Erlander så dominerade svensk politik samlar nu bara 100 riksdagsledamöter. Sedan Göran Perssons avgång har antalet minskat med 30 mandat, snudd på ett helt Centerparti.
Mandatperioden ramas därför in av att ett av den demokratiska världens starkaste partier dalar: Långsammare än släktingarna i andra länder. Men likt i resten av Europa måste aktörerna i det politiska systemet planera för vad trenden innebär. Den debatten gäller stora systemfrågor: hur förändra en demokrati som formats av ett dominerande parti? Hur ska parterna på arbetsmarknaden förhålla sig till att LO:s parti blir ett bland andra? Och vad händer med civilsamhället när de traditionella folkrörelserna tappar sin relation till de som bygger långvariga riksdagsmajoriteter?
Ur ett liberalt perspektiv är dessa debatter efterlängtade. De följer bland annat av ett långvarigt arbete med att utmana förhållanden som en gång togs för givna.
Inte heller de liberala partierna har fått det valresultat de önskat. De kan likväl läsa väljarundersökningar om en väljarkår som söker sig från vänstern samtidigt som liberala systerpartier i liknande länder firar uppgångar och regeringsmakt.
I ljuset av detta måste Socialdemokraternas inbjudan till förhandlingar bedömas också ur ett längre perspektiv. Stefan Löfven missar inte ett tillfälle att efterlysa blockpolitikens upplösning. Samtidigt sliter Socialdemokraterna med att hitta sin roll när det samhälle de vuxit fram i förändras.
Den liberala trenden inbjuder till mer skiftningar och frihet. Bör de då slå sig i slag med en politisk kraft som inte ser ut att vara att räkna med på några mandatperioders sikt? Det är i dag svårt att se vilket politiskt projekt ett längre samarbete med S ska vara en del av. Och det är svårt att räkna med att just svenska socialdemokrater skulle ta sig ur problemen som har drabbat deras motsvarigheter i Skottland, Grekland eller Tyskland. Samtidigt som S fortsatt är ett tillräckligt skickligt maktparti för att kräva rejäla politiska eftergifter dessförinnan.
De borgerliga partierna minns svårigheterna att hitta tillbaka efter tidigare S-samarbeten. De minns Centerpartiets 5,1 procentenheter i valet 1998 och de ser Miljöpartiets kraschlandning i dag.
Därför är Sveriges största parti svagare än vad dess storlek ger sken av. Varken högkonjunktur eller ett starkt väljarintresse för välfärdsfrågor kunde stoppa dess nedgång. Därför vet ingen om det gamla maktpartiet är att räkna med på bara några års sikt.
