Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies
Prova

Ligg på Plus från start - hela innehållet för 1 kr Fri tillgång till all lokaljournalistik.

0vXNl_j8neFJIxg-ABA_Nzh6Kww.jpg
Överens. USA:s president Donald Trump möter Nordkoreas ledare Kim Jong-Un i Singapore. Bild: Evan Vucci

Hur länge håller den vänliga retoriken?

Karin Pihl: Den som hoppas på en långsiktig, stabil relation mellan länderna riskerar att bli besviken.

Ledare 13 juni. Så blev det äntligen av. Toppmötet mellan USA:s president Donald Trump och Nordkoreas ledare Kim Jong-Un ägde rum i Singapore natten till tisdagen svensk tid.

Det var idel glada miner. Under presskonferensen sa Trump att Kim och han haft goda överläggningar tillsammans, och att de båda är hedrade att signera en överenskommelse. Kim verkade också nöjd. ”Vi beslutade att lämna historien bakom oss”, sa den nordkoreanske diktatorn, och lade till att ”världen kommer att se en stor förändring”.

USA lovar att garantera Nordkoreas säkerhet. Nordkorea ska i sin tur avveckla sina kärnvapen. För bara några månader lät det minst sagt annorlunda.

Så sent som i augusti i fjol sa Donald Trump att han skulle möta Nordkoreas robotuppskjutningar med ”eld och ursinne på ett sätt världen aldrig har upplevt”. Kim Jong-Un hotade att attackera USA:s bas i Stilla havet. Världen fruktade ett krig mellan de två kärnvapennationerna. Nu flödar i stället varma ord.

Mötet är givetvis historiskt. Att USA avser att uppta diplomatiska förbindelser med ärkefienden Nordkorea är i sig remarkabelt. Att hålla Nordkorea på mattan är av stor säkerhetspolitisk vikt. Ingen vill se ett krig i Stilla havet. På så sätt är det undertecknade dokumentet något att fira.

Frågan är hur länge den vänliga retoriken håller. Trots att avtalet är en framgång ställer Donald Trumps helomvändning i sin syn på Nordkorea en hel del frågor. Kommer Trump att riva upp överenskommelsen om han känner sig förolämpad eller får ett plötsligt infall? Donald Trumps utrikespolitik är inte direkt känd för att vara genomtänkt och konsekvent.

Under den amerikanska presidentvalrörelsen kritiserade han motståndaren Hillary Clinton för att hon ofta förespråkat militära interventioner. Som president har han ändå genomfört attacker i Syrien. Han fördömer islamism och terrorism, men har ändå åkt till Saudiarabien – som förvisso är allierad med USA – och dansat svärddans som om saudierna vore roliga släktingar från landet. För bara några veckor sedan rev han upp kärnenergiavtalet med Iran, som var en av Barack Obamas största segrar och ett steg på vägen att öka stabiliteten i Mellanöstern.

Det är bra att mötet med Kim Jong-Un blev av. Men den som hoppas på en långsiktig, stabil relation mellan länderna riskerar att bli besviken. Spontana humörsvängningar är tyvärr ett av Donald Trumps främsta karaktärsdrag.

MEST LÄST