Boendesegregationen i Sverige är allvarlig. Bostadsbristen likaså. Ändå är den politiska situationen låst – trots mängder av utredningar om hur problemen skulle kunna lösas. Desto bättre när ett antal ledande företrädare för Socialdemokratiska ekonomklubben vid Handelshögskolan i Stockholm visar öppenhet att ta bort hyresregleringen.
I en artikel på DN Debatt medger de nackdelarna med att hyran för en lägenhet är bestämd enligt den så kallade bruksvärdesprincipen: ”I dag är hyresregleringen bevisligen sämre än system präglade av friare prissättning. Detta är ett misslyckande för socialdemokratin, då regleringen motverkar sina egna syften genom att bidra till både segregation och bostadsbrist.” (12/8)
Hyresregleringen är en inskränkning i avtalsfriheten på bostadsmarknaden. Hyran får inte sättas till vilket belopp som helst, och i praktiken finns ett tak på vilken hyra som är tillåten att avtala om. En konsekvens av bruksvärdesprincipen är att hyran är likvärdig för lägenheter med samma standard oavsett var de ligger – en lägenhet på Östermalm i Stockholm kan ha samma hyra som en lägenhet i Västerbottens inland.
Den mest påtagliga nackdelen för samhället är att det inte är lönsamt att bygga nya hyresrätter eftersom det är svårt att få igen investerat kapital. Detta innebär inte bara att bostadsbristen förvärras – Boverket bedömer att det behövs 700000 nya bostäder de kommande tio åren – utan även att personer utan mycket pengar har svårt att hitta en bostad, och att rörligheten på bostadsmarknaden försämras.
Människor som sitter på förstahandskontrakt tenderar att behålla dem, istället för att säga upp det när de flyttar eller familjeförhållandena förändras. Den låga rörligheten på bostadsmarknaden bedöms av Boverket som ett helt dominerande skäl till dagens bristsituation i storstadsregionerna och svarthandeln med hyreskontrakt är omfattande. Den som idag kan hitta en bra bostad är den med kontanter och kontakter. Tvärtemot vad den politiska retoriken om jämlikhet och vikten av att människor har samma möjligheter.
Så vad behöver göras? Det saknas inte förslag. Några exempel: Bokriskommittén argumenterar för en gradvis övergång till marknadsmässiga hyror, där hyreshöjningarna begränsas till maximalt fem procent per år. Långtidsutredningen föreslog 2015 en reform i fyra steg: Friare hyressättning i nyproduktion och i efterföljande nya kontrakt, friare hyressättning vid privatpersoners uthyrning av ägarlägenheter, friare hyressättning i alla nya kontrakt samt slutligen friare hyressättning för lägenheter i det äldre beståndet.
Reformerna måste genomföras som en helhet, vilket kräver breda politiska uppgörelser som håller över flera mandatperioder. Men det nuvarande systemet har många väktare. Det är därför lätt att hålla med S-ekonomerna när de skriver att ”det är dags att visa att forskning kan trumfa ideologiska skygglappar.” Förhoppningsvis kan de övertyga sitt eget parti.
