På söndag är det parlamentsval i Ryssland. Att Vladimir Putins parti Enade Ryssland segrar är en lågoddsare. Förhoppningarna om att ett nytt politiskt alternativ ens kan göra avtryck i valet är så gott som obefintliga.
Det är med andra ord inte så konstigt att analyser i väst är helt fokuserade på Putin och kretsen kring honom, och bortser från de möjliga politiska alternativ som finns i Ryssland. Men en Putinfokuserad analys blir dock kortsiktig. För om det är något som är säkrare än utfallet av valet den 18 september är det att den 63-årige Putin inom en inte allt för avlägsen framtid kommer att falla för åldersstrecket.
Hur ser då alternativen ut i rysk politik? Tyvärr är de starkaste alternativen till den nuvarande regimen knappast bättre utifrån en svensk säkerhetspolitisk utgångspunkt. Det största och mest långlivade oppositionspartiet sedan Sovjetunionens fall är Kommunistpartiet. Ett parti som inför valrörelsen lanserat Stalin som portalfigur. I denna Stalinkampanj har det sedan producerats ett antal dokumentärliknande filmer där den stalinistiska ekonomiska modellen lyfts fram som ett föredöme.
Ett annat parti i Duman är Liberaldemokraterna vars partiledare Vladimir Zhirinovsky hotat de baltiska staterna och Polen med total utplåning som ett svar på Natos robotförsvar. Liberaldemokraterna torde närmast kunna beskrivas som allt annat än liberalt och demokratiskt.
Det finns dock ett parti som har en lång demokratisk tradition och det är det liberala Jabloko. Tyvärr har partiet inte någon representation i det ryska parlamentet och lär inte ha någon stor chans att få en sådan representation. Andra alternativ som möjligen kan finnas inför det ryska valet är de personer som valt att driva personvalskampanjer. Men att sätta någon större förhoppning till att enskilda personvalskampanjer skulle leda till politisk förändring är tyvärr att hoppas på för mycket.
Ute i de ryska regionerna finns inte heller mycket till regional makt som kan balansera Kremls inflytande eller utgöra något alternativ inför valet. Undantaget är Tjetjeniens ledare Ramzan Kadyrov, som dock kvalificerar sig som en av de allra värsta bland Rysslands politiska ledare. Han styr Tjetjenien med järnhand och har byggt upp en privatarmé som ligger utanför Kremls kontroll. I den tjetjenska säkerhetsapparaten pågår ständigt tortyr och det finns uppgifter om att Kadyrov själv torterat fångar.
När man summerar den inrikespolitiska spelplanen inför valet blir det en dyster överblick. Men det går att dra en viktig slutsats för framtiden: i dagsläget föreligger det inte många alternativ till det nuvarande styret i Kreml.
Putin ter sig till och med som ett bättre alternativ i jämförelse med stora delar av den politiska oppositionen. Utifrån svensk säkerhetspolitisk utgångspunkt understryker det behovet av en långsiktig beredskap gentemot utvecklingen i öst. Att hoppas på en snabb positiv utveckling är att bortse från dagens realiteter.
