Flera tidningar har uppmärksammat att det är 50 år sen vi skrev 1968. Då var jag 14 år och ägnade livet åt att rita hästar i marginalerna på skolböckerna och skriva älsklingshästen Zitas namn på skor, väskor och kläder.
Tillbakablickar är bra att göra, man lär sig av historien men inser att saker och ting måste ses i sin egen kontext innan man dömer den tid som var. När jag läser Populär Historias sammanställning konstaterar jag hur ett och annat har fastnat i minnet. Att det bråkades i studenternas värld förstod jag av teve och radions nyhetssändningar. Finn Zetterholm skriver personligt i Fokus om den tiden där medelklasstudenterna verkligen trodde att arbetarklassen skulle kliva fram och göra revolution. Men vi hade fått det bra. Vi hade både bil och villa och tillväxten i landet gynnade vår grupp.
Andra demonstrationer var FNL-rörelsens. Dessa fyllde nyhetsinslagen och de vidriga bilderna på hur Sagions polischef skjuter en fånge på öppen gata skakade om mig. Men jag har inget minne av att vi pratade i skolan om vad som hände, det var mest runt köksbordet som snacket gick.
Nyfiken Gul var filmen alla pratade om, mycket på grund av filmens liberala inställning till sex – och som jag aldrig såg, men också filmen ”Dom kallar oss mods” fanns på mångas läppar. Inte heller den såg jag, däremot minns jag bilderna från teve om nyheten att Martin Luther King sköts ihjäl liksom mordet på Robert Kennedy.
En annan nyhet som jag grep tag i mig var demonstrationen mot rasförtrycket i USA i samband med OS i Mexico. Friidrottarna Tommie Smith och John Carlos, båda från USA, gör black power-hälsningen vid segerceremonin efter 200 meterloppet. Jag minns att jag tyckte det var strongt gjort, att tro på något så mycket när man också vet att man inte har en aning om konsekvenserna av sitt handlande. Tänk om han ångrar sig minns jag att jag tänkte. När jag nu läser om Smith och Carlos förstår jag att dom fått sin upprättelse.
Grupp 8 fascinerade också. Jag tyckte den var en häftig rörelse som jag gärna ville identifiera mig med. Starka kvinnorna som talade sig varma om kvinnors frigörelse tilltalade mig som 14-åring. Inte för att jag förstod vidden av deras politiska utspel, utan det som grep tag i mig var oberoendet de signalerade. Att lyssna på dessa till synes starka kvinnor med gigantiska portioner av självförtroende blev viktiga förebilder för mig och förstärkte min mammas visdomsord: Se till att stå på egna ben barn – då klarar du dig bäst.
Trevlig helg!
