Det har gått ungefär 50 dagar sedan demonstrationerna i Venezuela tog fart ordentligt. Minst 48 personer har dött i kravallerna. SVT:s Korrespondenterna beskriver krisen i ett reportage (20/5): Demonstranterna som fyller huvudstaden Caracas gator har tröttnat på president Maduro och på att de inte kan köpa mat eller mediciner. Det råder brist på allt: Toalettpapper, mjöl, socker. Sjuka får inte vård på sjukhusen, och fattiga människor – däribland barn – tvingas rota i sopor efter något ätbart.
En kvinna som lider av leukemi säger till SVT:s reporter, medan hon betraktar apotekets tomma hyllrader, att ”det revolutionära fosterlandet inte har gett folket någonting”. Sin viktnedgång kallar hon ironiskt för ”Maduros diet”. Släktingar i Miami skickar mjöl så att familjen i alla fall har någonting att äta.
Venezuela befinner sig i en djup ekonomisk kris. Den förre presidenten Hugo Chavez, som avled 2013, byggde sin framgång på att överta den privata oljeindustrin. Med sin ”2000-talets socialism” skulle han visa att den dödförklarade ideologin faktiskt kunde leverera välstånd. Men det var inte socialismen som höjde levnadsstandarden, det var oljan.
Landets ekonomi drivs nästan enbart av det svarta guldet. Oljan står för nästan all export. När oljepriset sjönk försattes landet i ett ekonomiskt kaos. I Venezuela råder hyperinflation och negativ tillväxt. SVT nämner inte vad som i grunden orsakat krisen, nämligen prisregleringarna, det statliga övertagandet av privata företag och oljepengar som spenderats i stället för investerats.
När ekonomin började gå dåligt ökade protesterna, och därmed de politiska repressionerna. Oppositionsledaren Leopoldo López har fängslats. De som uttrycker missnöje med styret riskerar att häktas utan rättegång. Enligt Amnesty riskerar människor att anklagas för terrorism, sättas i förvar och torteras för att de använt sin yttrandefrihet.
För några år sedan prisades Venezuela av Kajsa Ekis Ekman och andra vänsterdebattörer. Nu är det märkbart tyst. Ingen vill försvara en president som skjuter tårgas mot en desperat befolkning som demonstrerar för att de inte har mat på borden. Trots att det är detta – brödköer och politiskt förtryck – som är socialism i praktiken.
