Ledare 6 november. Scenen från 90-talsfilmen Yrrol, där en arbetsgrupp ska fundera ut vad de ska ge chefen i 50-årspresent, är legendarisk. “Jag tycker att det skulle vara roligt att ge en fantasipresent sådär, i regnbågens alla färger”, föreslår Suzanne Reuter. “Jag tycker om bullar”, säger Johan Ulveson. Samtalet urartar sedan genom det ena tokiga förslaget efter det andra.
Under de senaste fem veckorna har svensk politik befunnit sig i ett Yrrol-liknande tillstånd. Diskussionen om regeringsbildningen har präglats av en rad orealistiska förslag: Socialdemokraterna ska släppa fram Alliansen, Moderaterna och Socialdemokraterna ska gå ihop, Miljöpartiet ska bilda en mittenregering - för att nämna några exempel. Talmannen har så gott han kan försökt att reda ut de motstridiga viljorna genom att äta väldigt många bullar med partiledarna. Det har inte fungerat.
Nu ser det dock ut att vara slut på kafferepet. “Jag trodde att vi skulle ha kommit längre vid den här tidpunkten”, sa han under en presskonferens på måndagsmorgonen (5/11). Nästa måndag kommer talmannen att lägga fram Ulf Kristersson (M) som statsministerkandidat i riksdagens kammare.
Under sin pressträff var Moderatledaren tydlig med att regeringsbildningen handlar om att sluta upp bakom det bästa realistiska alternativet. I första hand vill Kristersson bilda en alliansregering med alla fyra borgerliga partier. Om ett eller flera – i praktiken Centerpartiet eller Liberalerna – inte vill ingå i en sådan regering vill han bilda en regering tillsammans med Kristdemokraterna, och ha ett djupgående parlamentariskt samarbete med de övriga.
För den som vill att Sverige ska styras av en borgerlig regering som driver liberal politik är dessa två alternativ de enda som existerar. Allt annat är fantasiförslag. S kommer inte att tolerera borgerlig politik. Miljöpartiet vill inte samarbeta med en moderatledd regering. Alliansen och MP har dessutom inte majoritet i riksdagen.
Sverige är i ett stort behov av liberala reformer. Ju längre regeringsbildningen förhalas, desto längre tid tar det att få igång det politiska reformarbetet. Det bör ledamöterna i Centerpartiet och Liberalerna tänka på när de röstar om Kristersson nästa vecka.
