Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies
Prova

Ligg på Plus från start - hela innehållet för 1 kr Fri tillgång till all lokaljournalistik.

171117-metoopolitiker-565968-a001nh

Revolutionen för jämlikhet tillhör oss alla

Malin Lernfeldt: Det ska inte behövas särskilda trygga rum – alla rum ska vara trygga.

Det som startade som en hashtag i ett Twitterinlägg av skådespelerskan Alyssa Milano för en månad sedan är i dag en revolution. Det finns inget annat sätt att beskriva Metoo. Överallt reser sig modiga kvinnor upp och höjer rösten, kastar av sig skammen och berättar om de sexuella trakasserier och övergrepp som allt för ofta är vardag för halva delen av mänskligheten. I hela Sverige och stora delar av västvärlden ekar ord som nej, stopp, aldrig mer. Förövare – i många fall mäktiga män – avslöjas och släpas ned från sina elfenbenstorn.

Det är tveklöst så att något har förändrats och att det inte finns någon väg tillbaka. Vilket vi alla som vill ha ett jämställt samhälle där ingen människa utsätts för kränkande behandling, och inget sexuellt våld sopas under mattan, är djupt tacksamma för. Men det innebär också att vi måste staka ut vägen framåt. Och långsiktig förändring i grunden når vi inte genom att bara kvinnor sätter ned foten. Män måste också göra det. Vi måste göra det tillsammans.

Eller rättare sagt, det kan aldrig vara offren som har huvudansvaret för att nya övergrepp inte sker. Den grupp – i det här fallet män med makt – där det frodas föreställningar om att det är acceptabelt att behandla kvinnor som leksaker, måste göra upp med förkastliga beteenden en gång för alla. Insikten om att det aldrig är okej att gå över en annan människas gränser måste få fäste hos varenda man och pojke. Och de män och pojkar som är och vill vara en del av den feministiska kampen måste kunna känna sig inkluderade. Därför är det djupt oroande att protester mot sexuella trakasserier och våldtäkter resulterar i ökad könsseparatism och avståndstagande. Det är ju tvärtemot vad som behövs. Hur ska kvinnokollektivets viktiga budskap spridas till hela samhället om man vänder ”de andra” ryggen och stänger dörren?

Ett exempel på hur fel det kan bli är den mansfria festival som nu planeras på Bananpiren i Göteborg i sommar. I en intervju med Kulturnyheterna säger upphovspersonen, radioprofilen Emma Knyckare: ”Nu kallar vi festivalen för snubbfri till och med. Vi välkomnar kvinnor, transpersoner och icke-binära. Vi har gjort det valet helt enkelt för att vi tänker att man som transperson och ickebinär behöver en frizon, de vet vad det innebär att vara utsatt för hat och hot”.

Festivalen finansieras genom crowdfunding och som privat arrangör står det naturligtvis ”Snubbfria festivalen” fritt att göra som initiativtagarna vill. Men vårt samhälle behöver inte några kontraproduktiva ”trygga rum” i form av arenor dit män (eller andra individer med fel kön, ålder eller etnicitet) inte har tillträde. Hela vårt samhälle ska vara ett tryggt rum, för alla. En plats där vi gemensamt och rakryggat tar ställning emot och bekämpar hat, hot, förtryck, våld och sexuella trakasserier. Feminism är inte bara en kamp för kvinnors rättigheter. Det är en kamp för alla individers lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter. Revolutionen för jämlikhet tillhör oss alla.

MEST LÄST