När det i vintras såg som allra dystrast ut för Kristdemokraterna tröstade sig många partiaktiva med berättelsen om Alf Svenssons valspurt för 20 år sedan. På några få månader gick Kristdemokraterna från att ha varit allmänt uträknade till att bli valets stora vinnare. Svensson talade om “närvärme” och brister i äldreomsorgen och på valdagen 1998 nådde KD sitt hittills bästa valresultat, 11,77 procent.
Nu är historien på väg att upprepa sig. Ebba Busch Thor har visserligen en bit kvar till Alf Svenssons nivåer. Men upphämtningen från opinionssiffror under tre procent till en nivå som inte bara garanterar fortsatt representation i riksdagen, utan även att KD kan slippa platsen som riksdagens minsta parti, talar sitt tydliga språk.
En avgörande faktor bakom KD:s framgångar är Socialdemokraternas beskrivning av valet som “en folkomröstning om välfärden”. S-strategerna hade sannolikt räknat med att detta skulle leda till en klassisk höger-vänster-konflikt om skatterna. I stället ledde det till att sjukvårdsfrågorna fick ännu större utrymme i debatten. Därmed fick Kristdemokraterna chansen att profilera sig som Socialdemokraternas huvudmotståndare.
Det är en position Busch Thor skickligt utnyttjat genom att konfrontera statsminister Stefan Löfven med de allt längre vårdköerna, som är ett resultat av regeringens politik.
Att vara den borgerliga partiledare som tydligast bjuder S motstånd är en kvalitet som en stor grupp borgerliga väljare alltid värdesätter.
Förmågan att göra debattmos av statsministern backas dessutom upp av en gedigen sakpolitik. Medan övriga partier nöjer sig med att lappa och laga ett i grunden dysfunktionellt system är KD det parti som tydligast driver frågan om att hitta ett nytt sätt att organisera sjukvården. Det handlar både om att stärka primärvårdens ställning och om att förbättra styrning och jämlikhet i vården genom att avskaffa landstingen och göra hälso- och sjukvården till ett statligt ansvar.
Men opinionsframgångarna tycks också handla om att strategin att profilera KD som det konservativa partiet i svensk politik slutligen börjar ge utdelning. Att KD var partiet som sade upp decemberöverenskommelsen och sedan dess varit tydligt med att man vill lägga en gemensam alliansbudget ger en trovärdighet i en borgerligt sinnad väljargrupp där många övervägt att proteströsta på Sverigedemokraterna.
Att KD ser ut att med råge klara riksdagsspärren underlättar bildandet av en borgerlig regering efter valet. Dels understryker det Alliansens fortsatta roll som ett ideologiskt och sakpolitiskt sammanhållet alternativ. Dels stärker det dem i Alliansen som är beredda att försöka bilda regering även om de rödgröna blir större.
Men Kristdemokraterna har även en viktig sakpolitisk roll att spela. En alliansregering som vill förbättra tillgängligheten i vården bör utöver återinförd kömiljard ta initiativ till en genomgripande förändring av hur sjukvården organiseras. Att avskaffa landstingen skulle kunna bli den kommande mandatperiodens stora borgerliga reformprojekt.
