Demoskop: 26,3 procent. Sifo: 25,2. Novus: 26,9. Maj månads opinionsundersökningar är ingen munter läsning för Socialdemokraterna. Opinionsmätningar är förvisso inte valresultat, men inte heller den insikten är en god nyhet för S. Partiet brukar göra dåliga valrörelser och tappa någon procentenhet under valspurten.
Risken är stor att Socialdemokraterna hamnar under den magiska siffran 28. År 1911 – första gången det proportionella valsystemet tillämpades – fick S 28,5 procent i andrakammarvalet, vilket är deras sämsta valresultat. Då hade Sverige ännu inte infört allmän och lika rösträtt.
Socialdemokraterna ser ut att gå mot ett katastrofval med det lägsta stödet på över 100 år. Utåt sett försöker partiets företrädare att hålla masken, men inåt är det krisstämning. Inte minst efter att ett antal sidoorganisationer kritiserat partiets nya migrations- och integrationspolitik. Men även utan interna stridigheter hade partiet ändå legat pyrt till.
Att Socialdemokraterna krisar betyder dock inte att det är kris för den socialdemokratiska ideologin. Problemet för S är att de har fått konkurrens om att vara det parti som säger sig garantera välfärden, sammanhållningen och tryggheten. Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson pratar gärna om folkhemmet och vikten av gemenskap. S kan inte förhålla sig till detta. Man vill ta avstånd från SD:s uppfattningar, samtidigt som man i står mån spelar på samma politiska planhalva.
Justitieminister Morgan Johansson illustrerade det hela bra i SR:s lördagsintervju i P1 (19/5), där han anklagade Sverigedemokraterna och Moderaterna för att vara främlingsfientliga – han drog till och med några osmakliga paralleller till Förintelsen – för att dessa två partier föreslagit att Brå ska föra statistik över brottslingars bakgrund, något som S svängt om och numera säger sig stå bakom. Men att S svängt spelar ingen roll – det är, enligt Johansson, ”retoriken” som är det viktigaste.
Problemet är att man inte kan nå en tredjedel av väljarkåren genom att påstå sig ha en snäppet snällare retorik än de två andra stora partierna. Man måste ha svar på de stora framtidsfrågorna, och det har inte S.
Framförallt rör det framtidens välfärd och hur man ska hantera utmaningarna i det mångkulturella samhället.
Oavsett vad man tycker om SD:s respektive M:s politik är det tydligt att dessa två partier åtminstone har en klar uppfattning. Enligt SD ska välfärdsstaten vara fortsatt stark, men endast medborgare ska inkluderas i den, och invandrare ska assimileras. M håller en hyfsat konsekvent borgerlig kurs, med bidragstak och arbetslinje. S har dock inga förslag alls på hur framtidens välfärd ska finansieras i ett läge där allt färre ska försörja allt fler – förutom fortsatta skattehöjningar på arbete, då.
Det imponerar inte i ett läge då vårdköerna växer dramatiskt och människor börjar ifrågasätta vad man egentligen får för sina skattepengar.
S har inte längre monopol på makten. Frågan är om de ens har monopol på att vara socialdemokrater.
