Välfärdsstatens begränsningar slår hårdast mot svaga grupper. Resursstarka samhällsklasser klarar sig även om välfärden blir sämre. Värre är det för de som har ett stort behov av hjälp från det offentliga. Det blir särskilt tydligt i bostadsbristens Sverige.
En undersökning från Hyresgästföreningens tidning Hem&Hyra visar att 60 procent av kommunerna ger nyanlända förtur i den kommunala bostadskön. Detta beror till stor del på anvisningslagen från 2016 som gör gällande att kommuner, trots bostadsbrist, inte kan säga nej till att ta emot nyanlända. Många kommunala bostadsbolag har därför infört kvoter som är reserverade för människor som nyligen fått uppehållstillstånd i Sverige.
Ett vanligt förekommande mantra är att man inte ska ställa “grupp mot grupp”. Den idén är dock omöjlig eftersom välfärdsstaten har sina begränsningar. Att alla ska behandlas jämlikt är också en vanlig uppfattning. Det är sant, men det innebär inte att det offentliga kan behandla alla lika, eftersom vissa människor behöver hjälp och andra inte.
Nyanlända invandrare har ofta ett stort behov av bostadshjälp. Dessa människor har inte stått tio år i bostadskö och har inte ekonomiska förutsättningar för att köpa en lägenhet. Denna grupp är dock inte den enda som är i behov av att få hjälp med att bo.
Hemlösheten ökar i Sverige, men inte för att fler lider av missbruksproblem. Antalet bostadslösa ökar för att det finns för få billiga lägenheter.
Fattiga äldre är särskilt drabbade. På fem år har antalet hemlösa över 65 år ökat med 23 procent. Andra grupper som drabbas av bostadsbristen är utsatta kvinnor som tvingas bo kvar på kvinnojourernas korttidsboenden, ibland även med sina barn.
Nästan var tredje kommun anser att dessa utsatta grupper trängs undan eftersom kommunerna måste erbjuda nyanlända bostad. Det är bland annat denna, mycket praktiska, konsekvens av migrationspolitiken som Tobias Billström (M) pekade på när han försökte lyfta diskussionen om migrationens “volymer” för fem år sedan.
När stora grupper kommer till Sverige är det naturligt att de, åtminstone till en början, har ett stort behov av hjälp med bostad och försörjning. Att fattigpensionärer och utsatta kvinnor konkurreras ut är dock orimligt. Det urholkar medborgarnas tilltro till samhällskontraktet. Därför måste migrationspolitiken vara genomtänkt, långsiktigt hållbar och konsekvensorienterad.
