December betyder julkalender och även om jag inte tillhör målgruppen tittar jag gärna, men konstaterar att jag tillhör dom som längtar tillbaka till en mer traditionell julkalender. Visserligen handlar årets om jul i så motto att tiden hotar att stanna dagen före julafton. Det är förstås inget bra, men det som gör att jag känner mig traditionell är genren som författaren valt. Science fiction är, och har aldrig varit min grej. Inte sedan serien V gick har jag tittat på den typen av program och jag tror knappast att Orwells 1984 klassas som sci fi. Jag vill ha mer begriplighet för att jag ska gilla en story.
Men bara för att handlingen är förlagd i en miljö som är främmande för mig, kan årets julkalender väcka små frön kring saker som samarbete, mod, familjeliv och ondska.
De tre barnen Asrin, Lima och Max kommer förstås att göra succé i Framtidsakademien, trots att en gatekeeper som rollfigur mest påminner om en moderniserad Caligula i filmen Hets och som gör barnen obekväma i den nya miljön. Även de lite äldre eleverna vill visa sin makt och utsätter nykomlingarna för mobbning på ett traditionellt sätt där den svage förlorar gentemot den starke. Men styrkan i årets kalender är barnen med sina olika personligheter, eftersom det gör att det blir lättare för tittarna att hitta en identifikation - det är bra.
Bland de tre barnen som kuppats in i Framtidsakademin är jag mest förtjust i Asrin. Hon har ett speciellt leende och en närvaro i såväl ögon som kroppsspråk som jag uppskattar. Det ger trovärdighet. Att författaren sedan vänt på könsperspektivet och gör Max till en fegis och Lima till ett tekniskt orakel är aldrig fel.
Eva Rydberg är förstås härlig i rollen som professor Styregaard och nu när också ondskan börjar ta form förstår jag att det kan pirra extra mycket i en och annan barnakropp. Förhoppningsvis finns en förälder i soffan som kan förklara varför man stängs in bara för att min vara snäll.
Summa summarum; min favoritjulkalender Julens hjältar från 1999 står sig med andra ord ännu ett år. Även om vi har många avsnitt kvar av årets, är julpyntet som hamnade i soporna den absolut bästa som sänts. Dels därför att den var välspelad men också därför att budskapen var många och skiftande, allt från utanförskap till att hålla ihop och stå upp för varandra och det faktum att det är lättare att stå enade än att vara ensam. Ett budskap som passar väl så här i juletid.
Trevlig helg!
