I den svenska skolan ska alla barn har samma chanser att utvecklas. Det är ett trivialt påstående. Alla håller med om detta. Ändå är skolan allt annat än jämlik. Det svenska utbildningsväsendet har nämligen blandat ihop ordet “jämlik” med “likriktning”.
I den svenska skolan tolkas jämlikhet ofta som att man måste behandla alla elever likadant. Men barn, precis som vuxna människor, har olika förutsättningar och behov. Ambitionen att alla ska behandlas lika kommer därför att leda till raka motsatsen.
Det senaste avsnittet av Kalla fakta i TV4 undersöker orsaken till att 5500 barn i Sverige inte går i skolan. Gemensamt för barnen som medverkar i programmet är att de har någon form av autism och att deras behov inte tillgodosetts. Exemplen är sorgliga. En mamma till en pojke i lågstadieåldern har gång på gång försökt få plats åt sitt barn i en liten grupp där undervisningen anpassas efter elever med autismdiagnoser, men förgäves. I stället fick pojken en elevassistent i en vanlig klass. Men det fungerade inte.
En flicka i gymnasieåldern berättar för Kalla fakta att hon blev sjuk av stress av att vistas i ordinarie klassrum. Men skolan ville inte “särbehandla” henne. När hon till slut fick plats i en liten, specialanpassad klass lyckades hon klara av skolan med fullständiga betyg.
Att dessa barn inte orkar gå i skolan är ett svek. Barnen är inte underbegåvade. De har bara speciella behov som kan tillgodoses om viljan finns.
Sveket är en direkt konsekvens av den svenska inkluderingsideologin. Inom det pedagogiska komplexet råder en uppfattning att barn med särskilda behov inte ska gå i specialklasser - som de gamla obs-klasserna - eftersom detta “stigmatiserar” barnen. De ska i stället gå i vanliga klasser med elevassistent, vilket ofta inte fungerar. Och vad är mer stigmatiserande än att inte kunna gå i skolan enbart för att man är lite annorlunda?
En annan aspekt av den missriktade jämlikhetsideologin är tydlig i en ny rapport från Skolinspektionen. Myndigheten har undersökt högpresterande elevers inställning till undervisningen. 23 gymnasieskolor med naturvetenskapligt program har granskats.
Det visade sig att en tredjedel av skolorna har för låg undervisningsnivå. De högpresterande eleverna får ofta sitta sysslolösa, eller lösa samma uppgifter om och om igen, vilket skapar stress. Lärarna hänvisar ofta till att de behöver fokusera på nyanlända elever och barn som riskerar att få underkänt. Det är självklart en rimlig prioritering, men det innebär inte att högpresterande elever måste sitta med i klassrummet. Självklart kan varje enskild elev inte få undervisningen skräddarsydd exakt efter hans eller hennes behov, men låt åtminstone de som redan räknat klart matteboken sätta sig i skolbiblioteket med svårare uppgifter.
Motståndet mot specialklasser och ointresset för högpresterande elever är två sidor av samma mynt. Trots fina ord om att “se eleven” främjar den svenska skolan likriktning, inte jämlikhet. Det skadar eleverna såväl som samhället, som inte tillvaratar dessa elevers begåvning.
