Vad gör en general vars majorer bara vill slåss för sig själva? LO:s förbundsledning måste sätta hårt mot hårt mot upprorsmännen. Avtalssekreteraren Torbjörn Johansson ger en dyster bild av läget i LO. Osämjan mellan ledningen och flera av förbunden är stor. Kongressen i juni lyckades inte sudda ut spänningarna efter den sjaskiga avtalsrörelsen och fortsatt låga medlemstal föder krav på mer strejker. Risken för nya ensamräder under 2017 års avtalsrörelse är högst påtaglig. ”Alla har uttalat att de vill ha en samordning, men när det väl kommer till kritan får vi se hur det går.”, säger Johansson luttrat (Di 9/8).
Avtalsrörelsen nästa år blir historiskt viktig. Konjunkturen har då börjat mattas av, samtidigt som en stor andel nyanlända tar sina första stapplande steg på arbetsmarknaden. Om den svenska modellen ska försvaras under rådande läge krävs en vilja till samförstånd hos parterna.
Fackliga frispelare som efter fransk modell strejkar så fort det inte passar, med det enda bestående resultatet att produktionen sjunker och kostnaderna ökar, är knappast ett segerrecept för integrationen. Det är Frankrikes avgrundsdjupa polarisering ett sorgligt exempel på.
Byggnads ansvarslösa lyxstrejk i våras visade hur några av LO-förbunden har förblindats av de egna kraven på löneökningar. De redan välbetalda byggarna prioriterade varken den breda samhällsekonomin, eller viktiga frågor som ekonomisk fördelning mellan olika yrkesgrupper.
Skotten mot strejkrätten kommer inifrån. LO:s ordförande Karl Petter Thorwaldsson behöver återigen markera mot den ökade radikaliteten i rörelsen. Det enda alternativet är en framtvingad politisk begränsning av fackens möjlighet till konfliktåtgärder.
