Nu är det inte så att de ansvariga för tågtrafiken inte försökt att åtgärda bristerna, som enligt Trafikverket resulterade i att tågen sammanlagt var 83000 timmar försenade förra vintersäsongen. Det är dubbelt så många timmar som en normal vinter. Det har gjorts en hel del under året. Frågan är bara om åtgärderna varit effektiva.
Trafikverket meddelade tidigare i år att de skulle lägga 400 miljoner kronor på ett åtgärdsprogram, som omfattar allt från förbättrad information till passagerarna, till förbättrade beredskapsplaner. Dessutom tillsattes en så kallad snögeneral med uppgift att koordinera snöröjningen över landet.
Den 11 november samlade krisövningen Spårsnö, baserad på förra vinterns händelser, järnvägens aktörer. Krisövningen utgjorde en del av regeringens insatser, som även innefattar en utredning: Förbättrad vinterberedskap inom järnvägen. Infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd (M) har dessutom chattat om snö och vinter, mött pendlare och järnvägens huvudsakliga aktörer.
Åtgärderna har inte fått avsedd verkan. Tågen står stilla den här vintern också. Julhelgen blev en prövning för många resenärer. Situationen var besvärlig och tidvis kaosartad. SJ rådde till och med sina resenärer att ta på sig varma kläder och ta med sig egen mat.
För att få information om eventuella förseningar eller inställda turer uppmanade SJ:s kommunikationschef Elisabet Lindgren före jul i P1 Morgon, resenärerna att i första hand söka information på företagets webbsida.
Det visade sig dock tämligen snabbt att SJ åter hade underskattat allmänhetens behov av information. Under julhelgen var det stundvis omöjligt att komma in på webbsidan. När styrelseordföranden för SJ Ulf Adelsohn ombads att kommentera detta faktum i måndagens P1 Morgon, kunde han inte ge ett riktigt bra svar. Han hänvisade till att SJ inte kunde ha kapacitet för att ta hand om så stora anstormningar av informationssökande och att SJ inte var den enda aktören, som kunde ge information. Att även andra aktörer måste vara med och informera.
Visst, men SJ kör enligt regerings hemsida ”cirka 90 procent av persontransporterna på långväga tågresor (mer än 100 km) och har cirka 55 procent av den totala tågtrafikmarknaden i Sverige”. En sådan marknadsandel förpliktigar. SJ:s resenärer är ett tåligt släkte. De kan stå ut med mycket, så länge de får tillräcklig information. Men det har SJ – trots erfarenheterna från förra vintern – än en gång misslyckats med.
Bristande information kan skyllas SJ, men det är inte hela sanningen. Bristande underhåll av räls och växlar spelar också en stor roll för att tågen står stilla. Ansvaret för de nedisade eller på andra sätt felaktiga växlar, rälsbrott och bristande snöröjning landar på Trafikverket, som trots sitt åtgärdsprogram verkar märkligt handfallna. I Småland röjer exempelvis två lok från 1950-talet, som normalt återfinns hos Sveriges järnvägsmuseum, snön. Räcker inte de till finns ett 100-årigt lok de kan sätta in. 400 miljoner kronor har satsats och tågen som har kapacitet att röja snön är drygt 60 respektive 100 år gamla. Det säger en hel del om beredskapen, som knappast kan kallas god i år heller.
