I tre år famlade Moderaterna i politisk blindo. Reinfeldts efterträdare Anna Kinberg Batra bemästrade inte den svåra uppgiften att värna arvet från sin företrädare och samtidigt manövrera i ett nytt politiskt landskap.
Ulf Kristersson, som valdes till ny partiledare för M för några veckor sedan, har ett annat utgångsläge. Migrationsuppgörelsen med Miljöpartiet var fel, liksom Decemberöverenskommelsen, har han sagt. Men det är viktigt att vara nyanserad, lade han till när han talade inför arbetsstämman som hölls i Örebro i helgen.
Ulf Kristerssons leende tycktes smitta av sig på de övriga deltagarna. En air av ”nu vinner vi val, kanske!”, låg i luften.
Det är en resonerande ledare de valt. Kristersson vill hålla två tankar i huvudet samtidigt och anser att det finns skäl till både optimism och oro. Den politiska utgångspunkten måste vara ”värderingsburen pragmatism”, menar han. Om väljarna uppfattar hans vuxna ambitioner som ett försök att lyfta den svenska debatten bortom putslustiga oneliners och ”men du då”-retorik kan han mycket väl lyckas. Förtroendet för politiker sjunker överlag, och väljarna ser i allmänhet igenom både domedagsprofetior och verklighetsfrånvänd idealism.
Risken är dock att Kristersson hamnar i en ”å ena sidan, å andra sidan”-fälla. Den resonerande uppfattas lätt som oförmögen att ta ställning. Man måste vara en skicklig retoriker för att framföra ett tydligt budskap om att det finns två sidor av samma mynt.
Men Kristersson är en god talare. Politiken, som utarbetades under Anna Kinberg Batras tid som partiordförande, är också klassiskt borgerlig: stärk rättsstaten, sänk skatten på arbete och inför ett tak i bidragssystemen. Stämman fattade beslut om tiggeriförbud, att utreda införandet av anonyma vittnen och en avreglerad hyresmarknad. Kristersson har möblerat om i staben och omger sig med kompetenta personer.
För Moderaterna blir uppgiften nu att förklara att den öppenhet partiet står för inte kommer att leda Sverige till en ny migrationskris, och att förstärkningen av rättsstaten resulterar i mer än uttalanden om att gängkriminalitet är destruktivt.
Kristersson har sagt att väljarna kan lita på att M alltid kommer att stå för sina värderingar. Men att presentera politik är en sak, att vinna förtroende för att man kan leda landet är en annan. Den nye moderatledarens största utmaning är att fånga upp de väljare som ställer sig frågan: kan man lita på att M genomför de reformer de föreslår?
Med andra ord är det ett tungt ansvar som vilar på Ulf Kristerssons axlar. Han måste leva upp till den vuxne, resonerande politiker han säger sig vara, men också ge tydliga svar. Han måste samla Alliansen men kan inte vika sig alltför mycket för krav från de andra partierna. Han måste vara knivskarp och hård i sin kritik av regeringen, utan att det glider över i vad väljarna kan uppfatta som överdrivna påhopp.
Kanske lyckas han med detta redan till valet nästa höst. Att återuppbygga förtroende tar dock tid.
