Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Stökig mandatperiod i riksdagen

Karl af Geijerstam: Löfven tillträder, men med mindre handlingsfrihet och mer makt åt riksdagen

På onsdagsförmiddagen gav Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt beskedet: Vänsterpartiet trycker på gult och släpper fram Stefan Löfven (S) som statsminister.

Enligt Sjöstedt har han och Löfven fört samtal - som saknar protokoll - där Sjöstedt har fått sådana besked att Vänsterpartiet kan släppa fram Löfven. Detta trots S-MP-C-L:s uppgörelse, som han tycker vara för högerinriktad.

Han ansåg också att han fick garantier för att de politiska segrar som Vänsterpartiet fått de senaste åren inte ska rullas tillbaka.

Sjöstedt satte två gränser: förändringar av LAS och förslag om marknadshyror är för Vänsterpartiet kabinettsfrågor. Läggs förslag i fel riktning enligt Vänsterpartiet, kommer Vänsterpartiet att kräva misstroendeomröstning.

Med detta menade Sjöstedt att skrivningarna om Vänsterpartiets inflytande i praktiken var borta.

Men eftersom avtalet inte är ändrat så har egentligen inget hänt sedan i måndags. Snarare handlar det om att Sjöstedt vill få ut sitt narrativ, sin berättelse om hur den här regeringen kommer att tillträda. Eller som Jan Björklund (L) sa: "visa fjädrarna".

Sjöstedt konstaterar egentligen bara det som blir följden av regeringsbildningen. När regeringen bara har en tredjedel av rösterna i riksdagen, ökar riksdagens makt. Regeringen är mer beroende av förhandlingar i riksdagen för att få igenom sin politik.

S-MP-L-C-uppgörelsen innebär att regeringen är bunden till fyrpartisamarbete inom alla områden som uppgörelsen täcker. Regeringen Löfven är också bunden till fyrpartikonstellationen när det är dags att förhandla om statsbudgeten. Men eftersom uppgörelsen också lämnar det politiska spelfältet fritt på alla områden som inte täcks av uppgörelsen, finns det utrymme för Vänsterpartiet att komma överens med regeringen. Men V-S-MP samlar bara 144 mandat i riksdagen, så i praktiken blir det ändå svårt för Vänsterpartiet att få igenom politiska segrar i riksdagen ändå.

Regeringen Löfven är alltså instängslad av både överenskommelsen och Vänsterpartiets två misstroendegrunder. Dessutom är man mer beroende av riksdagens stöd. Det står klart att Stefan Löfven har fått kompromissa bort mycket politik för mindre makt under kommande mandatperiod.

Ta straffrätten som exempel. Enas Allianspartierna och Sverigedemokraterna om ändringar när det gäller strafflängder så kommer regeringen / de rödgröna att förlora sådana omröstningar. Konfliktlinjerna när det gäller försvarspolitik och energipolitik finns kvar.

Alliansen vann inte valet. Men uppgörelsen innehåller en bra agenda för politiska förändringar och reformer. De fyra partierna samlar också en större del av riksdagen än det gamla rödgröna regeringsunderlaget. Jonas Sjöstedt och Jimmie Åkeson (SD) kan ägna sig åt retoriska utfall. Men överenskommelsen innebär att både V och SD saknar avgörande inflytande över politikens inriktning under mandatperioden. Däremot kan ingen räkna bort V:s 28 och SD:s 62 mandat i riksdagen. Det står helt klart. Därför kan det säkert bli en stökig mandatperiod i riksdagen.

På det lokala planet finns Alliansen kvar, vilket Ulf Kristersson (M) påpekade. Jan Björklund (L) påpekade också att Alliansen tar paus, men är inte död. Trots dagens bistra tongångar från M och KD, torde det finnas tid till nästa val att arbeta för en strategi att Alliansen återigen ska kunna bilda en majoritetsregering i riksdagen.

Men om Moderaterna börjar aktivt att göra uppgörelser med Sverigedemokraterna i riksdagens utskott, då har vi istället Jimmie Åkessons drömsituation, att det finns ett nytt konservativt block i Sverige.