Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies
Prova

Ligg på Plus från start - hela innehållet för 1 kr Fri tillgång till all lokaljournalistik.

Ingalill Sundhage, chefredaktör på Bohusläningen och Strömstads Tidning.

Sundhage ryter till: Bevara oss för gubbsjukan!

Är det makten som förvandlar begåvade personer till en ledare med rätt att ta för sig och äga en annan person?

Jag hade egentligen inte tänkt skriva om #metoo-rörelsen, men några saker som dykt upp i veckan har fått mig att reagera. En sådan är utnyttjandet av redan utsatta människor. Utslagna, drogmissbrukare, hemlösa, prostituerade, som i sina historier berättar om hur de förnedrats och blivit tillintetgjorda.

Hur tänker man som människa när man tar sig rätten att utnyttja sin ställning och trampar på de redan svaga, för att inte säga de svagaste i samhället? Vad är det för mekanismer som tar över när en man tycker det är i sin ordning att spruta sin sperma över en nerdrogad kvinna? Och samtidigt tala om för henne att hon är äcklig och ingenting värd? Vad är det som händer i deras hjärnor?

Journalisten Jennifer Wegerups utlämnande krönika om sina år inom kvällstidningspressen, som publicerades i Resumé i veckan, är en annan historia som berörde mig illa. Å ena sidan har vi kvällspressens chefer som inte klarar stora egon och hellre sopar under mattan än att ta tag i ett problem. Men där finns även kolleger, som befinner sig på samma nivå som Wegerup själv, och som inte förstår att det är ett övertramp att klämma på hennes bröstvårtor, sjunga Vi har knullat Jennifer Wegerup som dessutom läggs ut på Youtube eller som en kollega från en annant tidning gjorde, stå och vråla utanför hotelldörren: Släpp in mig då, jag måste få knulla dig. Detta är fullständigt obegripligt om ni frågar mig. Har ni ingenting som säger, vänta lite nu, är detta verkligen okej?

Ni som känner mig vet att jag gärna vill nyansera debatten och givetvis är det så att alla vittnesmål som finns under hashtaggen metoo inte skulle klassificeras som kränkningar eller sexuella trakasserier i lagens mening. Obegåvat, korkat och förolämpande – ja, men kränkt är ett starkt ord som ska sparas till de som blivit utsatta för det. Som till exempel de utslagna. Men Staffan Heimersons försök att nyansera debatten genom att nonchalera, ja då blir det bara plumpt. Som att påstå att vittnesmålen från #metoo är drullputteri. Lika korkat är det att påstå att ”Om vi inte kan acceptera vad som ingår i normala personalfester där dyngraka grabbar vill sätta på växeltelefonisten är vi inte en tillräckligt hårdhudad nation”.

Bevara oss för dylik gubbsjuka.

Jag vill att vi funderar på varför så många kvinnor känner sig kränkta. Är det en genusfråga, eller är det kanske en maktfråga? Om det är maktens fel, hur ofta utsätts män för samma sak? Om du svarar ofta på den frågan; varför finns det inte ett manligt #metoo då?

 

Trevlig helg!

 

MEST LÄST