Socialdemokraterna är beredda att förhandla om en förändrad arbetsrätt, lät statsminister Stefan Löfven (S) meddela i samband med talmanssamtalen på måndagen (DI 15/10). Det är en eftergift till Centerpartiet och Liberalerna, som S försöker locka över blockgränsen, och fick omedelbart kritik från bland annat LO (Aftonbladet 16/10).
Exakt vad Löfven är beredd att förhandla bort, om något, är förstås svårt att säga på förhand. Som två nya rapporter från forskningsinstitutet Ratio visar är också frågan om anställningsskyddet komplex och mångfacetterad. Å ena sidan visar forskning att lagen om anställningsskydd, LAS, höjer trösklarna till arbetsmarknaden. Det drabbar marginalgrupper som utrikes födda.
Å andra sidan är stora delar av LAS förhandlingsbar. Ekonomie doktor Eva Uddén Sonnegård skriver i sin rapport att de flesta kollektivavtal ger möjlighet till undantag från den omdebatterade turordningen, den så kallade “sist in, först ut”-regeln.
Det kan vara en förklaring till att Socialdemokraterna, och i förlängningen LO, är beredda att ge upp LAS-reformer i utbyte mot något annat. Om en förändring ändå inte blir dramatisk är den ingen katastrof att förhandla bort. Särskilt inte om Alliansen spricker på köpet.
Därmed inte sagt att turordningsreglerna eller LAS i stort är verkningslösa. Tidigare forskning har bland annat visat att “två-undantaget”, som innebär att mindre företag får undanta två personer från turordningen, haft betydande effekter i form av ökad produktivitet och minskad sjukfrånvaro (Skedinger, 2018). I den andra Ratio-rapporten, har Lotta Stern, Linda Weidenstedt och Georgios Sideras intervjuat företagsledare om uppsägningar och anställningsskydd. Slutsatsen är att turordningsreglerna kostar mycket pengar, eftersom varje undantag innebär att någon måste ersättas. Det vanliga priset för att undvika “sist in, först ut” är 3-12 månadslöner. Valet står mellan att förlora kompetens eller att förlora pengar.
Det är något som riskerar att drabba små och mellanstora företag, som har mindre ekonomiska marginaler, och där en enskild person kan göra ett större avtryck i organisationen.
En annan märklighet i LAS är de strikta kraven för att säga upp någon utifrån “personliga skäl”, det vill säga att personen missköter sitt arbete, beter sig olämpligt eller har stora samarbetssvårigheter. Flera företagsledare i Ratio-rapporten menar att paragrafen om personliga skäl inte existerar utanför lagboken, utan att det enda alternativet är att omorganisera eller fabricera arbetsbrist för att kunna säga upp en olämplig eller inkompetent person.
Sammantaget är det tydligt att arbetsrätten behöver en större översyn och reform. Det behöver bli lättare att säga upp av personliga skäl. Fler företag borde kunna göra undantag från turordningsreglerna. Det starka skyddet för tillsvidareanställda behöver balanseras mot det svaga skyddet för visstidsanställda.
Om Stefan Löfven och hans närstående fackförbund är lika positiva till sådana genomgripande förändringar av LAS återstår att se. Men oavsett vilken regering som tillträder finns det redan idag en god kunskapsgrund att stå på för den som vill skapa en mer flexibel och samtidigt rättvis arbetsmarknad.
